rose – ur programmet

det finns ingen musik i rymden

Tystnad.

Det finns många poetiska beskrivningar för tystnaden. Den kan vara hotande, kvävande, dov, dämpad, rofylld, total... men all slags tystnad har en sak gemensamt. Den innehåller bara det som du, med dina tankar, dina stämningar och dina känslor fyller den med. Total, obrytbar tystnad existerar bara i ett vakuum och i rymden.

Ingetdera är platser där människor kan leva och existera utan någon slags skyddsutrustning. Total tystnad är en extrem, icke-människovänlig omgivning. Den totala avsaknaden av resonans, respons, utbyte, gemenskap och intellektuell stimulans. Något kan tigas ihjäl. Göras ohörbart genom brist på genklang. Eller också av ensidigheten hos ljuden som omger, ett slags kvävande brus av ingenting, pladder, flimrande ord och meningar, så höga att den egna rösten kvävs.

Amina Al-Basri vet mycket om tystnad. Hennes familj kom till Finland när hon var tre år gammal. Av det gamla hemlandet, Irak, minns hon inte mycket. Det hon kommer ihåg kanske hon inte kommer ihåg, så mycket har återberättats för henne, som sagor, som minnen – inte hennes egna – att hon inte kan vara säker på vad som är lånat och vad som kommer från en vrå djupt inuti.

Uppvuxen i Finland har hon varit tvungen att gå den balansgång som så många barn i invandrarfamiljer får göra. Fångad mellan två kulturer och en uppsättning normer och förväntningar som nästan konstant skaver och strider mot varandra. Hur lägger en ett pussel som inte blir skevt? Går det?

”Jag har försökt ta det bästa ur båda världarna och sedan passa ihop det. Jag har tagit till mig kroppens integritet, som jag tycker att islam förespråkar, som ett skydd mot överexponeringen av det privata. Jag tycker kroppen hör till den privata sfären. Ändå görs den hela tiden politisk. Speciellt kvinnokroppen” säger Amina. ”Men från mitt finländska samhälle har jag tagit till mig friheten att kunna röra mig var jag vill utan att behöva vara rädd, rätten till skydd från lagen om jag behandlas illa, uttrycksfriheten, rättframheten, och möjligheten till utbildning också som kvinna”.

Som tjugofemåring är Amina Al-Basri inte speciellt religiös, och hon har valt att inte använda den traditionella huvudduken, hijab, som så många av hennes väninnor håller fast vid, av en eller annan orsak.

”Det finns nästan lika många åsikter om hijab som det finns muslimer” säger hon. ”Det handlar bara om att välja vad som är rätt för en själv. Jag tror fullt och fast på Koranen och jag är muslim, men duken bär jag runt mitt hjärta. Det är bara en tygbit, sist och slutligen, men för många har den kommit att få en politisk betydelse, ett sätt att ta avstånd, att säga att jag inte är som du”.

För henne har det uppstått problem både då hon har burit hijab och då hon inte har gjort det. Slutligen kändes det som ett tryggare val att inte bära den, för stämningen och den politiska situationen i Europa gjorde henne olustig, skapade hjärnspöken, också de tysta blickarna blev hotfulla.

Tystnad, ja. Debatten om invandring i Finland har tidvis varit hätsk men har för det mesta präglats av en stor tystnad. Det har skrivits skönlitteratur om invandrare, till exempel Jari Tervos ”Layla” eller Anja Snellmans ”Parvekejumalat”, men verk skrivna av författare med invandrarbakgrund har det varit knappt om.

”För en lång, lång tid har det verkat som om tystnaden skulle vara alldeles ogenomtränglig. Som om varje försök att göra sin röst hörd, själv, på egna villkor, skulle vara dömt att misslyckas. Men nu verkar det äntligen röra på sig. Nu verkar det äntligen hända något” säger Amina.

Hon nämner Pajtim Statovcis ”Kissani Jugoslavia” och Nura Farahs ”Aavikon tyttäret”, två verk skrivna på finska av författare med annan bakgrund än den finländska.

Text: Johanna Holmström