Svenska Dagbladet

”Michaela Granits iscensättning är en knock-out. Totalt genomarbetad, trovärdig och med ett obönhörligt fysiskt driv. ”

"Längtan" är en pjäs om en vuxenvärld som sviker”

”Michaela Granit har iscensatt detta instängda, testestorontunga kammarspel med perfekt känsla för tonårsjargong och maniska tvångshandlingar. Alex Jubell och Filip Johansson spelar bröderna Harley och Robbi med en delad aggression och med ett kraftfullt och ständigt varierat utspel som tar andan ur publiken. Båda agerar med en fysisk intensitet och ett slags besinningslös utlevelseförmåga.

Maria Zakrisson Mortensson gör Yen, som får kontakt med bröderna. Hon ger Yen osäkerhet, men en sorts intuitiv, kärleksfylld pedagogik – som till sist ändå misslyckas.

Louise Rymes missbrukarmamma är ett mångfasetterat, kluvet porträtt av vilja och oförmåga.”

Läs hela recensionen SVD av Lars Ring:

Dagens Nyheter

”Michaela Granits iscensättning är brutal men också tragikomisk. Var och en i ensemblen gestaltar sina karaktärer med en, mitt i vrede och förtvivlan, närhet också till de nyanser som lyfter spelet över socialrealistiska klichéer. Det är bra och det är angeläget och det är modigt av Playhouse”

Det är en misär som spelas fram av Alex Jubell och Filip Johansson med just den bröliga nervighet som fångar verkligheten in i minsta rap. Här pratar vi realism-naturalism som kliar och stinker oborstade tänder och rädsla.

Läs hela recensionen här i DN av Pia Huss:

Kulturbloggen

”I regi av Michaela Granit ser vi ett drama som i äkta Bergman-anda tar sig an ämnen som svek, skuld, skam och bristande kärlek. Fokus är den komplicerade syskonrelationen två bröder emellan. Med humor och gravallvar angriper Granit ämnet. Regissören och Jordan formar människor av kött och blod att bry sig om. Skådespelet är starkt.”

”Yen skildrar arbetarklassens våndor, om förbannelsen att en gång födas in i en viss ekonomisk grupp och aldrig ta sig därifrån. I Michaela Granits händer blir det en samtida historia. Längtan säger något om vår tid. Blicken är vänd mot den lägsta klassen, en ekonomisk grupp vi sällan ser gestaltas på scen. Det handlar om kampen och drömmen om att en dag nå toppen av ett isberg. Utan pekpinnar och tillrättalagda sanningar, med längtan i syn och kolmörker i blick, hittar Jordan och Granit hem.”

Läs hela recensioner här:

Teater Stockholm

”Åh, det är så otroligt fint spelat. Kanske känns det inte som att lära sig något nytt, men viktigare: att bli påmind om hur det faktiskt ser ut. För att lyckas med att påminna och beröra, få publiken att orka bry sig eller över huvud taget känna något krävs det närvaro på scen. Längtan har det! Det pulserar i rummet när de ensamma brödernas känslomässiga dysfunktion berättas.”

”En möjlig sammanfattning: mansrollen kräver ett distanserande till de egna känslorna – för att skydda sig mot att bli sårbar och kränkt. Längtan är ett bra exempel på vad som kan hända om en sådan distans får finnas under en längre tid, samtidigt som vi också får se vad som kan ske när något eller någon (Jennifer) bryter sig in.”

Läs hela recensionen här: