Några ord av Michaela Granit om pjäsen LÄNGTAN av Anna Jordan

Jag blev starkt drabbad när jag läste den brittiska dramatikern Anna Jordans pjäs första gången, en djupt berörande berättelse om socialt och ekonomiskt utanförskap och unga människor som lever utan gränser och närvaro av en vuxenvärld. Ensamma, hänvisade till sig själva och varandra med persiennerna neddragna flyr bröderna in i TV- spel och har fastnat i träsket av porr på nätet. Yngsta brodern gör allt för att försöka nå sin äldre bror i väntan på att deras mamma ska dyka upp.

Jag slogs som regissör av den otrolig skickligt skrivna dialogen och dess snabba växling mellan humor, hopp och den tunna hinnan mellan att vilja nå en annan människa och att slå över i försvar och fysiska reaktioner. Det glapp som skildras av att få med sig ett känslomässigt och verbalt språk i sin uppväxt, eller inte. Den totala utsatthet och sårbarhet som skapas inom ett barn, som av olika orsaker av förlust eller social kontext inte får en möjlighet att utveckla och känna tillit till en annan människa, att ge och känna kärlek.  Pjäsen har gett mig och ensemblen många lager att undersöka, komplexiteten i lusten, glädjen och leken i mötet med en annan människa, och vad språklösheten kan skapa för brutala konsekvenser, men också ge möjligheter till utveckling i lyssning och tillit.

Frågan blev viktig i arbetet med Anna Jordans pjäs, vad sker när vi inte får ett språk att uttrycka känslor med i uppväxten?

Jag kan drabbas av vanmakt att veta hur unga människor idag påverkas av nätets gränslöshet och tillgänglighet, som hänsynslöst pumpar ut en snedvriden bild av kön och sexualitet.

Vi är idag mitt i metoo-rörelsen, ett uppvaknade där alla har ett ansvar att komma vidare i arbetet med att inte acceptera våld mot flickor och kvinnor eller överhuvudtaget våld eller kräkningar mot människor. Vi måste hjälpas åt att skapa språk och ändra förlegade attityder och maktstrukturer. Anna Jordans pjäs ger oss en möjlighet att gestalta och möta en del av dessa frågor, och jag hoppas vi kan beröra er med vår föreställning, skapa diskussion och också inge mod och hopp till förändring.
 

Jag vill slutligen tacka Playhouse Teater, Elisabet och Björn, för drivkraften att ständigt plocka fram och skapa rum för nyskriven dramatik, och att jag fick möjligheten att regissera pjäsen Längtan. Det har varit en glädje att arbeta med alla fantastiska medarbetare och en underbar ensemble!
 

Michaela Granit,
regissör