Pressröster
Pressröster
Michaela Granit har gjort en timmes mentalitetshistoria som respektlöst närmar sig samtidens alltmer avgörande plats, smärttröskeln.
Ulrika Milles, Expressen
Via Dolores är en föreställning som försöker utforska kvinnlighetens och framförallt svårigheterna med att få ihop det, som jag tycker är befriande och intressant. Här är vi mycket fjärran från att tro att hämnden är ljuv och ett bra sk-jutjärn är vad varje kvinna behöver.
Sveriges radio, Kulturnytt
"Via Dolores" är en kraftfull och drabbande pjäs, intensivt och övertygande framförd av Michaela Granit […] hon använder ett kroppsspråk som definitivt är kvinnligt utan ett ögonblick vara "kvinnligt" vädjande eller inställsamt.
Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter
"Michaela Granits fantastiska sceniska virtuosnummer ”spänd som en fiolsträng i sitt komiskt forcerade pladder nästan som en kvinnlig John Cleese."
Michaelas Granit spelstil är påtagligt fysisk, det är så att varje replik beledsagas av en noga genomtänkt gest eller kroppsrörelse, t ex i händernas synkona rörelser. Hennes energiska utspel växlar mellan groteskeri och handfast komik, rituell utlevelse och lekfullhet med samma suveräna behärskning. Det hela är sceniskt mycket övertygande och färgsprakande, ja rentav underhållande.
Ulf Gustavsson, Nöje
Via Dolores är en mycket drabbande pjäs […]. Det är svåruthärdigt för människan att vara kluven mellan ljus och sitt mörker för människan…
Det finns inte nog i världen för att överkomma den klyftan. Det finns ett chosefritt och otrendigt allvar i den här förbeställning som lever kvar långt efter att man lämnat teatern och som inte beror av vilket kön man släpa runt på..
Lars-Olof Franzén, Dagens Nyheter
[…] när Dolores börjar sin verkliga nedstigning luktar gestaltandet av bränt barn som söker sig till elden. Då leder scenografins, ljusets strålkastargator alla tvättlinor in mot ett blodrött kvinnoinre där hjärtat pumpar för öppen ridå. Då blir det uppenbart att smärta faktiskt måste göra ont.
Pia Huss, Svenska Dagbladet
Michaela Granits tolkning av Dolores är både lyhörd och intensivt närvarande. Dessutom är Michaela Granit en oerhört rolig skådespelerska […] Granit tar Plazas stora scen i besittning.
Carina Hedeberg, Entre
Intervju:
Teater Bouffons visar kluvenheten mellan
tanke och känsla
Det sitter en kvinna uppflugen på en hög stege med en papperskasse nerdragen över ansiktet. ”Bonus på allt!” står det frejdigt på kassen. Där inunder döljer sig Dolores, en smärtforskare som just avslutat ett vetenskapligt seminarium om fysisk smärta och begivit sig ner i tvättstugan för att hitta sin svarta klänning som hon ska ha på årsdagen av sin syster Felicias död. Felicia blev påkörd av en bil och dog. Även Dolores har blivit påkörd, men hon känner ingen smärta trots att hon kan allt om den i teorin.
Den som ger gestalt åt Dolores är Michaela Granit på Teater Bouffons. Det var hennes idé att göra en produktion om en kvinna som var utanför sig själv och inte gick att nå. Michaela Granit kontaktade dramaturgen Kerstin Klein-Perski och tillsammans har de försökt hitta en scenisk form att berätta sin historia med. Kerstin Klein-Perski har tidigare bland annat arbetat med Orionteatern och projektet Carmina Burana i Hammarbyhamnen.
Via Dolores heter föreställningen. Anspelningen på Via Dolorosa, smärtornas väg för Jesus till korset, gäller smärtan snarare än religionen. Titeln har fler bottnat än så. Via Dolores blir Genom Dolores eftersom vi ser det som händer genom henne.
− Det är spännande att göra ett närporträtt och försöka titta in till en människa. Dolores är som en rapportör från sitt eget inre. Vi arbetar med ett fragmentariskt berättarsätt, säger Michaela Granit.
− Det handlar om en kluvenhet mellan tanke och känsla, säger Kerstin Klein-Perski.
Regissören Judith Hollander, som tidigare bland annat satt upp Kaos är granne med Finkelstein, fyller på:
− Forskare får inte använda sin känsla i sitt arbete, för då blir det inte längre objektivt.
När Dolores letar efter den svarta klänningen i tvättstugan stiger minnena av Felicia fram. Dolores känner motstånd för att sörja sin syster, men förstår inte varför. Där Dolores står för det korrekta, strama och vetenskapliga står Felicia för känsla, utspel och det irrationella. Dolores är ljus och Felicia mörker, två sidor av samma mynt. De hänger samman, fast Dolores inte vill det.
− Hon bär på en stor längtan att få bort all smärta ur världen, men hon tror sig vara en kvinna utan mörker och sådana finns inte. Livet är fullt av smärta, synd och ond bråd död, så är det bara, säger Judith Hollander.
På samma dubbla sätt kan den vardagliga rekvisitan i tvättstugan förvandlas till något helt annat än vad det synes är, varje föremål har flera betydelser. Dekoren på Plaza är igenkännbar och kvinnlig till sin karaktär, där är tvättlinor med lakan till tork, där är halvöppna klädgarderober, en strykbräda, strykjärn och kläder på galgar. Scenograferna Tomas Sjöstedt och Inkan Aigner har skapat ett till synes ofarligt rum som kan kontrolleras och inte bjuder på några obehagliga överraskningar.
Det låter som en allvarlig och svårmodig historia, men så är det inte försäkrar de tre medskapande kvinnorna som ofta tar orden ur munnen på varandra, fyller på varandras tankar och knyter an till det någon sagt tidigare. Att de har tänkt och sökt samman märks.
− Tragikomiken präglar hela föreställningen. Det ligger en paradox i att forska om smärta och inte känna smärta själv, säger Kerstin Perski.
Det återstår några veckor till premiären när vi möts och Michaela Granit är krasslig med feberblanka ögon. Att sjukskriva sig är inte att tala om och förutom repetitioner åtta timmar om dagen finns annat praktiskt arbete på teatern som måste göras. Ekonomin är knaper, precis som för alla andra fria grupper, men det betyder inte att man inte får misslyckas.
− Drivkraften måste vara att vilja berätta något som är viktigt. För grupper som inte är institutioner gäller det att pröva vidare och hitta nya former, annars är man inte nyskapande − då producerar man sig bara, säger Michaela Granit.
/Svenska Dagbladet