”Svinalängorna ypperlig teater”

Ta chansen att se riktigt välgjord teater!

Österbottens tidning

Jag kan tänka mig att se Svinalängorna en gång till.

Den lusten är det inte många teaterupplevelser som framkallar. Eller som får en att vilja tacka gud för riktig vänskap och för barns förmåga att överleva värre än värst.

Maria Sandin, Hufvudstadsbladet

Ett suggererande allkonstverk

Tisdagen föreställning i Alandica kultur och kongress borde vara en författares dröm. Ett skrivet ord ger upphov till bilder i en människas fantasi. Ett skrivet ord i en konstnärs fantasi ger denna möjlighet att förmedla bilder, musik, dramatik och ljus. Ibland smälter allt detta ihop och skar något nytt som fortsätter i oändlighet. Detta fenomen inträffar i Svinalängorna, musiken, det visuella skådespeleriet, genialt regisserat av Michaela Granit, allting lyfter publiken in i en drömvärld. Föreställningen är mer än en teaterföreställning, mer än en, konstinstallation.

Mats Stenlund, kultur@nyan.ax

”Tiden står stilla i en centrifug av fylla, spyor och skam.Det är tragiskt och komiskt i hisnade balans”

Jag blir provocerad av Svinalängorna i Riksteaterns svenskfinska iscensättning, och det är förstås ett gott betyg.

Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter

"Helgjutet i Ystad"

Jan Karlsson, Kvällsposten

”Språket, nyanserna är nycklarna i samarbetet”

Vad som sker är grymt, komplext och trovärdigt. Vid sidan av dussin- dramatikens vitsvarta konflikter blir detta vardagsvidriga familjeliv som en färgsymfoni i grått. En gång hette det att Finlands sak är vår. Uppsättningen provar att säga det på nytt :att solidaritet inte är obsolet, att teater kan vara livsviktigt, att på scenen kan gränserna för en stund smulas sönder mellan språk, tradition, kön, generation.

Sven Rånlund, Göteborgs-Posten

Vasabladets recensent är imponerad av Sonja Ahlfors och Joanna Wingrens gedigna insatser - och därmed också Michaela Granits regi.

”Man kryper in under huden på dem, på Leena och Åse, våndas med dem, upplever deras smärta, längtan till något annat.”

”Det måste vara regin som gör att man så effektivt och obönhörligt dras in i och lever med i det som sker. [Regissören Michaela] Granit har för övrigt också del i Marina Meinanders utmärkta dramatisering.”

”Svinalängorna är inte enbart elände och tragik, där finns också ett stänk underfundig humor i form av överraskande repliker och språkliga finurligheter.”

”Leenas föräldrar Kimmo och Aili görs på ett övertygande sätt av Annaleena Sipilä och Jari Nissinen. […] Niklas Åkerfelt gör sex roller av ytterst olika sort, från suputen Veikko till överklasspojken Bo-Peter, och han gör det med bravur. Han talar alla möjliga språkvarianter och gör det till synes mödolöst. Eva Millbergs fem rollfigurer är också väldigt olika varandra […] Det är välspelat av Millberg, liksom av hela ensemblen.”

Bertel Nygård, Vasabladet

Det är ren grym, surrealistisk och samtidigt kärleksfull bild som ges i denna tidstypiska föreställning.

Föreställningen är sin egen: oupphörligt intensiv, ganska skruvad, fragmentarisk med täta hopp i tiden.

Den drar starkt åt ett expressionistiskt håll, med yttre och inre skeenden hoplödda, och blir aldrig vardagsrealistiskt deprimerande i skildringen av hur kaos blir granne med kärlek, föresvävad idyll till social misär och våld.

Kristina Davidson, Skånskan

"Marina Meinander och Michaela Granits teatralisering av Alakoskis succéroman skildrar både våldet och ledan i en avskalad, dynamisk form."

Therese Benér, Svenska Dagbladet

"[…] för Leena är verkligheten alldeles för påträngande. Den måste vi med nödvändighet se, och liksom Alakoskis roman tar man föreställningen i Leenas blick och upplevelser på största allvar. Det är barn som ser och tolkar, och med all rätt anklagar; Du bryr dig inte om mig när du är full!"

Nu står inte bara föräldrarna anklagade, för publiken påminns också om världen utanför, om klassskillnader och de historiska relationerna mellan Finland och Sverige. Det finns maktkamper på många nivåer och i alla relationer, inte minst mellan kvinnor och män.

Hanna Bäckström, Tidningen Kulturen

”Regissören Michaela Granit och Marina Meinander som dramatiserat föreställningen har lyckats bra med att plocka det väsentliga ur romanen och översätta det till ett språk och uttryck som talar rakt in i publiken […] språket, nyanserna, rörelserna allt är fullkomligt övertygande”.

Om överlevnad. Svinalängorna är en gripande föreställning som väcker tankar om barnets utsatthet när familjen rämnar. Det är också en historisk tillbakablick över den del av vår finska historia som flyttade över till Sverige i hopp om ett bättre liv.

Österbottens tidning

”Föreställningen är intensiv, påträngande, äkta och omstörtande. Den tvingar åskådarna att inte vända bort blicken.”

”[…] i Michaela Granits regi blir berättelsen ännu mer hudnära och obehagligt påträngande…”

Svinalängorna är ingen pjäs man ser för att roas. Snarare utgör pjäsen teater när den är som bäst, när den får åskådarna att beröras och förändras.

Kyrkopressen

Gör boken till pjäs

Hon har läst och läst, strukit under och stoppat in lappar mellan sidorna i ”Svinalängorna”. Michaela Granit regisserar pjäsen som bygger på Susanna Alakoskis bok. Nu är hon i Vasa för de inledande repetitionerna på Wasa Teater.

− Det är samma process var du än jobbar, säger Granit som regisserat föreställningar på bland annat Dramaten.

I vintras satte Michaela Granit upp Tolstoj i modern tappning på Dramaten. Nu är hon på Wasa Teater för att regissera ”Svinalängorna”. Det är ett större lugn här, säger hon och tittar ut genom fönstret mot Wasa Teaters bakgård.

− Vi håller till i en lada där ute och repeterar. Ladan hon avser torde vara scen- och repetitionslokalen Magasinet, som finns invid det egentliga teaterhuset. Visst är Wasa Teater liten jämfört med Dramaten i Stockholm, och Stadsteatern i samma stad; det är ett par av de teatrar Michaela Granit jobbat på.

− Men koncentrationen och processen är densamma var du än arbetar. Det är samma brottningsmatch, säger hon.

Nu har hon varit någon vecka i Vasa, och tillsammans med sin special- komponerade ensemble inlett repetitionerna av ”Svinalängorna”. Finlandssvenska Marina Meinander har skrivit manuset till pjäsen, som bygger på Susanna Alakoskis succéroman. I höst, den 12 september, blir det urpremiär på Wasa Teater.

Produktionen är unik eftersom den är ett samarbete mellan fyra teatrar i två länder: finlandssvenska Blaue Frau och Wasa Teater samt Riksteatern och Uusi Teateri i Sverige.

− Det här är ett extremt intressant projekt. För en gångs skull får vi här ett möte mellan Finland och Sverige, säger Michaela Granit.

− Vi jobbar på tre språk. Det är finska och svenska, och ibland får vi ta till lite engelska. Så det kan gå vilt till under repetitionerna.

I ensemblen ingår de finlandssvenska skådespelarna Sonja Ahlfors, Joanna Wingren och Niklas Åkerfelt, finskspråkiga Jari Nissinen och Annaleena Sipilä samt Eva Millberg från Sverige.

− För mig är det viktigt att vi också har med finska skådespelare i pjäsen, säger Granit.

”Svinalängorna” handlar nämligen om Leena och hennes familj, som lämnat fattigdomen i Finland och flyttat till Ystad och 1970-talets Sverige. Det är samma resa författaren Susanna Alakoski och hennes familj gjorde när hon var liten. Alakoski är född i Vasa.

Den som läst Alakoskis bok vet att läsaren får följa händelserna från det att Leena ännu inte börjat skolan tills hon fyllt 14 år. Och det hon berättar om är hur det är att vara invandrare, att inte kunna landets språk, att vara utanför och att vara liten i en alkoholistfamilj.

Men det är också historien om barns förmåga att trots allt hitta sätt att överleva. En anledning till att Michaela Granit tänkte ”äntligen” när hon blev erbjuden jobbet med ”Svinalängorna” är att hon intresserat sig mycket för relationen mellan Finland och Sverige. Själv är hon född och uppväxt i Sverige. Men hennes pappa kommer från Korpo i den åboländska skärgården. Så det här med vår finlandssvenska minoritet känner hon väl till.

Hon fick sin teaterutbildning i Paris i början av 1980-talet, och har sedan dess jobbat med teater. Dels har hon skrivit egna manus och varit skådespelare. Men framför allt har hon verkat som regissör under många år. Hon bor på Söder i Stockholm.

− Jag vill alltid någonting med det jag gör. Jag gör inte teater bara för att sätta upp en pjäs. Det ska vara en historia som det är viktigt att berätta, säger hon.

− Konst ska väcka känslor, frågor och tankar. Den ska sätta i gång sinnesrörelser.

Före ”Svinalängorna” regisserade Michaela Granit ”Mörkrets makt” av Leo Tolstoj (1828−1910) på Dramaten i Stockholm. Det var tufft, en tung pjäs, säger hon. I den fanns bara en enda mening, som innehöll en strimma ljus.

− På det sättet är ”Svinalängorna” en härlig historia. Den innehåller både humor, och − icke att förglömma − mycket musik, som Markus Fagerudd står för.

− Det blir en kollision mellan finsk tango och svenska 70-talsmusik, säger Michaela Granit. Efter knappt två månader på Wasa Teaters scen i höst turnerar föreställningen med Riksteatern i Sverige.

Max-Ola Nordlund, Vasabladet

Tidlösa Svinalängorna intar Ystad teater

En landsomfattande turné tar avstamp på Ystad teater. Regissören Michaela Granit berättar om svårigheterna i att förkroppsliga en bok. 7 november har Svinalängorna svensk scenpremiär. Då går föreställningen upp på Ystad teater. Sedan ska den turnera riket runt.

Regissören Michaela Granit försäkrar att alla svenska besökare kommer att förstå pjäsen trots det bitvis finska innehållet.

– Den är på svenska, säger hon. Historien berättas utifrån ett barns perspektiv.

– Jag har valt att ha en 14-årsblick på föreställningen. Och även om Leena har en traumatisk historia med våld och alkoholism så finns också mycket glädje.

Vänskapen mellan Leena och Åsa är en stark överlevnadsfaktor genom hela berättelsen, säger hon. Michaela Granit känner extra starkt för Svinalängorna, då hon själv har rötter från Finland. Finland var fattigt på den tiden och arbetslösheten gjorde att många valde att flytta därifrån.

Det var mycket som kunde gå fel då finländarna kom till det nya landet. Det fanns en känsla av låg status och fattigdom och de saknade språket. Dessutom blev de illa behandlade.

– Det handlar om att försöka förstå personerna och bakgrunden i berättelsen för att kunna få fram en bra historia, säger hon. En del av utmaningen i att regissera föreställningen var att gestalta invandrares identitetslöshet och de svårigheter som nästan alltid följer med då man kommer till ett nytt land.

Som regissör tycker Michaela Granit att det är viktigt att förstå de mekanismer som finns i familjen för att kunna berätta historien på ett trovärdigt sätt. Och det är inte helt svartvitt.

– Även om pappan i den här berättelsen är alkoholist är det viktigt att komma ihåg att det finns i alla samhällsklasser. Så det är inte så enkelt som att allt är misär bara för att den här familjen var fattig, utan det finns fler bottnar än så, säger hon.

Michaela Granit hoppas att publiken ska ta till sig historien och se sin egen del i det hela. – Jag tycker att det är en tidlös berättelse om barns utsatthet och hur taskigt vuxenvärlden reagerar. Att allt utspelar sig i Ystad är mer en tillfällighet. Det skulle kunna hända var och när som helst. Det gäller att lyfta blicken och se den här historien i ett större perspektiv, säger Michaela Granit.

Maria Kindgren

Färgstark pjäs om utsatta 14-åringar

Grå realism hade varit outhärdligt. I stället har "Svinalängorna" gjorts till en expressiv pjäs om två 14-åringar som ser sina föräldrar supa sig sönder och samman.

I början av december kommer den till Norrbotten. Vid en första anblick kan allt tyckas uppförstorat och förstärkt. Leena och hennes kompis Åse lever ut starka känslor; de skanderar ramsor om fulla vuxna med gummiarmar, om gorillapappan som dagen efter är så liten, så ynklig.

− Det blir så tydligt hur groteska vuxna människor kan vara, hur lite de ser. Och vad man som barn ser och inte riktigt fattar. Ändå fortsätter Leena och Åse att leva i det här, och kan till och med överleva, säger regissören Michaela Granit.

De två tonåringarna Leena och Åse i Susanna Alakoskis Augustprisade roman räddas till stor del av sin starka vänskap, utan den hade det gått mycket sämre, kanske inte alls?

− De reser sig och tar sig igenom olika minnen, de hjälper varandra och försöker successivt formulera sig, vem är jag?, säger Michaela Granit.

− Och det är också min känsla inför den här föreställningen, låt oss tala om det här, låt oss kommunicera.

Skådespelarna talar finlandssvenska och bruten svenska. När den unga independentteatern Blaue Frau i Helsingfors kontaktade Susanna Alakoski och ville dramatisera hennes debutroman hade Riksteatern och Uusi teatteri (Nya finska teatern i Stockholm) redan hört av sig. Resultatet blev en samproduktion.

Före den svenska premiären har pjäsen spelats på Wasa Teater i Österbotten med 93 procents publikbeläggning. Starkt berörda människor har skrivit insändare i tidningarna och uppmanat andra att se pjäsen.

− Den väjer tack och lov inte för det som är svårt i boken, vilket jag var lite rädd för först. Alkoholen, våldet och utsattheten finns med. Det blir väldigt starkt, säger Susanna Alakoski som tycker pjäsen gör svåra saker talbara.

Såväl teaterföreställningen som den kommande filmatiseringen, i regi av Pernilla August, håller samtalet levande, konstaterar hon nöjt. Det gör förmodligen även hennes nya roman, Håpas du trifs bra i fengelset som kommer i februari.

Här handlar det om en syster och en bror, men problematiken känns igen från Svinalängorna. Jag sysslar med de sociala problemen och med utsattheten, jag kommer inte ifrån det, det präglar mitt liv vare sig jag vill eller inte. Men jag lovar att jag ibland drömmer om att kunna skriva om något helt annat.

NSD