Man bjuds på bra teater och fascinerande och imponerande rolltolkningar över hela linjen. Och uppsättningen fängslar.

Mitt i all realismen lyckas Michaela Granit nämligen bygga upp en suggestiv stämning som tidvis får någonting (mar)drömskt över sig […] Till det här bidrar Karin Linds scen-lösning: Man spelar på en trattformad scen av tunt tyg på vilken miljön projiceras, såväl en realistisk som en mera metaforisk – ibland får flickorna så att säga försvinna in i tapeten.

Men framför allt laddas stämningen upp med hjälp av Markus Fagerudds effektfulla musik och ljudbilder, som på ett mycket påtagligt sätt stressar fram de känslor av kaos och desperation som råder […] regissören Michaela Granit kunnat skapa en övertygande språklig realism, det pratas rikssvenska, finska, finlandsvenska, svenska med finsk brytning och lite skånska.

Bror Rönnholm, Åbo Underrättelser

De finskspråkiga skådespelarna Annaleena Sipiläs och Jari Nissinens rollprestationer som Leenas föräldrar får blodet att isa sig i ådrorna.

Lauri Meri, Helsingin Sanomat

”Sällan har jag vaknat upp mitt i natten till bilder från kvällens föreställning. Svinalängorna väckte mig och höll mig vaken.

[…] Marina Meinander och regissören Michaela Granit har utvunnit en imponerande dramatisering ur de mörkaste dragen i Alakoskis verk, som också kan läsas som en lärobok i förorternas sociologi.

[…] Trots föreställningens intensiva tempo möjliggör den välbalanserade, luftigt men samtidigt tematiskt tydligt skrivna texten både finslipade och nyanserade skådespelarprestationer. Ensemblen förefaller till och med andas i samma takt, så exakt är samspelet."

Anna-Maija Järvi-Herlevi, Kymen Sanomat

"[…] regin orubblig, det visuella genialiskt och ljudlandskapet effektivt […] pjäsen är tryckande, men man behöver ändå inte vara rädd för den. Om man vågar ta emot den med öppet sinne har man fått en oförglömlig teaterupplevelse.”

”Samtliga sex skådespelare är så bra att man tappar andan. Jari Nissinen gör den svåra rollen som pappan i familjen på ett gripande sätt. Han spelar inte, han är Kimmo. Annaleena Sipilä gör mammans förändring från glad husmor till hopplöst nergången alkoholist på ett mycket rörande sätt […] flickorna, de 14-åriga Leena och Åse, spelas av Sonja Ahlfors och Joanna Wingren som båda är närvarande till 100 procent. Det var fint att följa deras talande miner och kroppsspråk också i de stunder då fokus på scenen låg på de supande och grälande föräldrarna. Även de flera birollerna, som gjordes av Eva Millberg och Niklas Åkerfelt, var trovärdiga och rörande.”

Visuellt är pjäsen med alla dess projiceringar slående. Den enkla scenografin är effektiv och mångsidig. Även ljudlandskapet är sällsynt lyckat. Det är sällan man ser pjäser där ljudlandskapet stöder handlingen lika starkt som i Svinalängorna.

Laura Kurko-Kauranen, Pohjalainen

Ensemblen spelar i en realistisk stil. Ur Leenas synvinkel är de till synes ändlösa fylle- och dagen efter-scenerna rent av äckelrealistiska.

I rollerna som Leena och hennes kompis Åse har Sonja Ahlfors och Joanna Wingren på ett rörande sätt satt fingret på det snart tonåriga barnets känslighet och sårbarhet i en situation där barnet alltför tidigt tvingas axla en vuxens ansvar.[…]

Jari Nissinen som pappan och Anna-Leena Sipilä som mamman i familjen är precis så skrämmande och i behov av hjälp som de ter sig i Leenas ögon. Även Niklas Åkerfelt och Eva Millberg gör fina rollprestationer i sina otaliga biroller.

Svinalängorna tilltalar med sin tematik och är som teater en fascinerande föreställning – och även om den är är skrämmande är pjäsen också en överlevnadshistoria kryddad med svart humor.

Annina Karhu, Turun Sanomat

”Föreställningen visar på ett fint sätt vilka världar man i bästa fall kan skapa med teaterns medel […].

Scenversionen av Susanna Alakoskis prisbelönta roman i regi av Michaela Granit är på många sätt sevärd. […] Som en samproduktion mellan svenska och finska teatrar är pjäsen en hälsosam tillbakablick över vår gemensamma närhistoria, och då uttryckligen med fokus på den del av historien som vi helst inte talar om tillsammans.

[…] Ljussättningen, projiceringarna och musiken skapar en mardrömsbild av de oberäkneliga och supande vuxnas värld på scenen, och den mardrömmen kan barnet inte fly, hur hon än skulle vilja. Lyckligtvis skymtar även glada minnen fram ibland, även om de är korta och rätt urblekta.

Wingren och Ahlfors lyckas göra sina roller med genuin känsla, smärta och ömhet. För en gångs skull ärdet inget larvigt med en vuxen som spelar barn.”

Kaisa Järvelä, Aamulehti

Den fyndigaste scenen är den där de två flickorna efter ett familjegräl bokstavligen får försvinna in i tapeten.

Hannu Waarala, Keskisuomalainen

[…] ett helgjutet, energiskt och karusellaktigt verk av egen art. De grova och slående elementen snurrar runt och runt med en centrifugal frenesi.

[…] Riksteatern gör, tillsammans med sina produktionspartners, stilfull och tung realism av Susanna Alakoskis intensiva roman.[…]

Susanna Alakoskis och teaterns inlägg illustrerar den sverigefinska närhistorien på ett beaktansvärt sätt. Ännu mer hjärtskärande är det som en skildring av livet i en familj där föräldrarna är alkoholister.”

Teppo Kulmala, Savon Sanomat

”Den som berättar och upplever det hela är ett barn, Leena (Sonja Ahlfors), som under föreställningens gång växer upp till en 14-åring i jakt på sin egen identitet som kvinna och medborgare, mitt bland en flock sanslöst berusade vuxna som beter sig som svin i denna karikatyr av en familj.

Upplevelsen är som att se en slambil gasa fram över en vårskön äng med gullvivor […] Flickduon – Sonja Ahlfors och Joanna Wingren – leker och lider trovärdigt.

Även Eva Millberg bjuder på utmärkta rollprestationer över hela linjen. Heja Susanna Alakoski, Riksteatern, Wasa Teater, Blaue Frau och Uusi Teatteri! Denna gång lämnade Riksteaterns turnépjäs i Finland ingen oberörd. […] Förhoppningsvis får Uleåborgs stadsteater trots sina besparingsplaner fortsätta i kedjan av Riks-samarbetsteatrar.”

Eeva Kauppinen, Kaleva

En samproduktion värd applåder.

Maria Sandin, Hufvudstadsbladet