”Lämnar ingen oberörd”.

Aftonbladet

”Regissören Michaela Granit har gjort sin uppsättning till en minnets klassresa, ett sökande efter det förflutna bland skärvor kring döde pappan”.

Svenska Dagbladet

”Lennart Jähkel tolkar storartad individen Leif, schablonfritt, osentimentalt. Han är lika grandios i tystnaden inför krossade kärleken till Åsas mamma som när han på lyran flott underhåller dottern med politiska utopier. Han ger rymd och golv för Marina Nyström som Åsa. Hon smälter samman barnets strategi med tonåringens taktik från lojalitet och solidaritet till raseri, sorg och utbrott.”

Aftonbladet

”[…] I ett slående grepp gör Granit klassamhällets och arbets- brutaliteten till föreställningens huvudaxel.”

Dagens Nyheter

”Ögonblicket när Åsa Andersson har blivit doktor Linderborg och inte bjudit in pappa till Uppsala vibrerar av smärta, och av skam.”

Dagens Nyheter

”Metallverket blir på den här teatern ett vilddjur som frossar i människor, som deformerar deras kroppar och tar deras värdighet innan det spottas ut, förbrukade”.

Dagens Nyheter

”Lennart Jähkel gör en varm skildring av den stukade Leif som bryts ned mer och mer av alkoholen. Särskilt genuint känns samspelet mellan den lilla flickan Åsa och hennes pappa – under föreställningen tänker man inte på att flickan spelas av en vuxen skådespelare”.

Kulturbloggen

”[…] bilderna av pappan, flickan och världen Västerås man bär med sig; de svårformulerade känslorna av vanmakt och skam och en människas rätt att växa fritt”.

Aftonbladet

”Lennart Jähkel är tungt självklar, en man som både har det för hårt och för lätt i livet, med kärlek i ena mungipan och svek i den andra”.

Svenska Dagbladet

”Till slut sitter man där med gråten i halsen, och jag är inte ensam. Runt mig snyftas det för fullt. Det är de vackra projektionerna, dubbelexponeringen av den trasiga men ack så kärleksfulla härdarmästaren Leif Andersson, som i Lennart Jähkels gestaltning, till slut spränger sig in i mitt hjärta”.

UNT

”MIG ÄGER INGEN – EN LEVANDE OCH STARK SKILDRING PÅ STADSTEATERN”

”Jag har varken läst romanen eller sett filmen, så jag kan inte jämföra. Men Stadsteaterns uppsättning av pjäsen gör ett starkt intryck och ensemblen är väl värda premiärpublikens stående ovationer”.

Kulturbloggen

”Lennart Jähkel äger föreställningen”.

Dagens Nyheter

”Ralph Carlsson är bra som skrävlande farfar och Katarina Ewerlöf gör sin mörkröda mormor med rörlig pondus”.

Dagens Nyheter

”Scenografen Karin Lind låter scenrummets omgärdande väggar med otaliga dörrar bli ingångar till det förflutna och människorna från uppväxten i sjuttiotalets Västerås”.

Nummer

”På Stockholm Stadsteater har regissören Michaela Granit fyllt upp den stora scenen med Kleinblå höga väggar där film projektorn fångar upp ljust det dubbla perspektivet av stort och smått och understryker hur minnesbilder är utgångspunkt för hela berättelsen”.

Aftonbladet

”Pjäsen ger också en levande bild av människorna runtom den lilla familjen. På ena sidan farmor och farfar, faster och farbror, strävsamma människor som lånar Leif pengar och tar hand om Åsa när det behövs. På andra sidan mamma Tanja, hennes nya man Lasse, samt den färgstarka mormor Vera från Ryssland och morbröderna”.

Kulturbloggen