Linderborg äger i Norge

"Det är i bilden av förhållandet mellan far och dotter som 'Meg eier ingen' når sina höjdpunkter"

Åsa Linderborgs roman Mig äger ingen, som görs på scenen för andra gången, nu på Norska Riksteatret, är en bild av det svenska folkhemmet från undersidan, sett av den som tilläts falla genom skyddsnätet och ner på det kalla golvet. Det är också en hjärtslitande barndomsskildring och en berättelse om kärleken mellan en dotter och en far. En tidsbild från arbetskraftsinvandringens gyllene år och ett litterärt verk med stor integritet vars noggrant kontrollerade språk vittnar om kraften i den uppgörelse som pågår.

Att sätta alltsammans på scen är lättare sagt än gjort. Michaela Granit löser det genialt. Hon gör sig till herre över berättelsen på en nästan tom scenfyrkant där Trude Øines Åsa får vara den som öppnar och stänger dörrar på alla sidor, släpper fram minnen och stänger dem ute. Här lyser kristallkronan över ölburkarna, här utspelar sig det bräckliga familjeliv som Åsa och hennes pappa har, sedan mamman lämnat dem.

Släkten runt om utgör kontrast: de som har fungerande liv, lånar ut pengar, bjuder på mat. I romanen ser vi dem genom flickan Åsas och den vuxna författarens ögon samtidigt, ur olika vinklar, därför blir de aldrig klichéer. I den förenklande dramatiseringen är det däremot nära ögat. Men regissören Michaela Granit lyckas ofta, med en grynig filmprojektion eller ett tidstypiskt musikval, skicka en ilning av smärta genom scener som annars lutar lite väl åt det pittoreska.

Det är också roligt med en pjäs som talar högt om politik, även om vänstergrälen om man själv har upplevt dem här känns ganska tandlösa. Men det är i bilden av förhållandet mellan far och dotter som Meg eier ingen når sina höjdpunkter. Trude Øines är en lysande Åsa: som barn tillgiven som en hundvalp, en rörande tjänstvillig vuxenhärmare, som tonåring rasande i skam och skuld – alltid med blicken på skeendet, som om hon samlar minnen redan när allt händer. Dennis Storhøi som pappa Leif behärskar hela registret av alkoholistisk förnekelse och förnedring och missar ingen ton i det, men han har också en solkig charm och pappastolthet, som underström och oförverkligad tillgång.

Michaela Granit har lagt in stycken ur boken som monologer i pjäsen. Det förstärker den och Trude Øine förvaltar dem väl. Direkt mot publiken brottas hennes Åsa med den kluvenhet som är romanens drivkraft: hon lider av att minnas och dör om hon glömmer. För att bli sin egen Åsa måste hon göra bäggedera. Mig äger ingen heter boken. Fortsättningsraden hos Gunnar Ekelöf lyder: ej ens jag själv. Det är en rasande kamp hon för, för att bli sin egen.

Ingegärd Waaranperä, Teaterkritiker i Dagens Nyheter

Fædrelandsvennen

Mellom ynkelighet og kjærlighet Ryktet har løpt foran denne forestillingen, den skulle være svært sterk, og ryktet var sant.

For fullsatt sal spilte Riksteatrets ensemble forestillingen «Meg eier ingen». Det var sterkt og det var bevegende. Så er det også en voldsom historie som fortelles, og den er hentet fra virkeligheten. Åsa Linderborg - i dag sjefredaktør i en av Sveriges store aviser - har i boka av samme navn som forestillingen, gitt sin versjon av hvordan det er å vokse opp med en far som er alkoholiker.

Dessverre er det mange som har delt og som deler hennes skjebne. Heldigvis er det også noen som opplever det hun opplevde, at kjærligheten også er til stede i fornedrelsen og ynkeliggjøringen, og dessverre er det også noen som ikke får den ballasten med seg i livet videre.

Far og datter er hovedpersonene her, naturligvis. Derfor er det Dennis Storhøis og Trude Øines' forestilling dette her. Storhøi imponerer når han spiller den mer og mer fordrukne, den stadig mer forsofne, den en gang så stolte industriarbeideren og sosialisten som drukner alt han måtte ha av motgang, smerte og sorger i stadig større kvanta alkohol.

Trude Øines veksler mellom å spille og å fortelle, hun glir umerkelig ut og inn av rollen og tilsvarende i fortelleren, og hun er til å tro på enten hun nå spiller barnehagebarn eller tenåring, til slutt student og doktorand, blir mor og snart skal bli mor enda en gang. Da dør far.

Scenen ved kisten er gripende, hennes oppgjørstale tankevekkende. Han ga sine beste år til fabrikken. Her aner vi en forklaring på «hvorfor Jeppe drikker». Hun fikk en gang anledning til å spørre faren om hvorfor moren hennes gikk fra ham. Hun spurte ikke. Her antydes også en forklaring på «hvorfor Jeppe drikker». Og det antydes nok enda noen forklaringer. Datteren elsker sin far og minnes de gode tingene.

Og hun ser at han elsket henne - tross «de demonene» hun ikke brydde seg om å vite noe om. Kanskje var det familiens sterke politiske engasjement som ble Åsas redning. Hun hadde fra barndommen av en far som kunne være forbilde i så måte. Men forbildet drukner i rus. Rundt henne står de andre, familien som ser men ikke vil se, som ikke trår til i tilstrekkelig grad, som dekker over med penger til den utarmede, men som tross alt tror på noe sterkt og omgir seg med en slags frodighet.

Forestillingen er brutt opp i raskt skiftende scener. Vi er hjemme hos far og datter, vi er hos mor med ny mann, vi er på fabrikken, hos tante og onkel, hos besteforeldre på begge sider. Sjokkeffekter i lys og lyd brukes flittig. Musikken, sammensetningen av den og bruken av den er som et helt lite eventyr av vellykkethet. Alt virker sammen til at dette er en forestilling som gjør inntrykk. Og inntrykket er vel dette: At kjærligheten er sterkest, tross alt.

Emil Otto Syvertsen, Fædrelandsvennen