konstnärlig ingång

konstnärlig ingång – Michaela om arbetet

När Ellen Horn chef för Riksteatret i Norge frågade om jag ville sätta upp Mig äger ingen av Åsa Linderborg blev jag omtumlad och glad . Det var en bok jag verkligen tyckte mycket om och som lämnat tydliga spår i mig, en djupt berörande livsberättelse, en röst som så öppet vågar bjuda på sig själv och beröra upplevelser som kan vara så svåra att tala om och sätta ord på, skildrat så kärleksfullt och komplext så som livet många gånger är.

Det slog mig också att det var ett sällan skildrat porträtt av en man, en ensamstående hårt arbetande pappa med sin dotter, något man oftast inte ser på teaterscenen.
I boken fanns teman som jag redan var djupt engagerad i efter att nyligen ha iscensatt Susanna Alakoskis roman Svinalängorna, ett unikt samarbete mellan teatrar i Finland och Sverige. Här fanns många beröringspunkter som jag också arbetade med i ett ungdomsprojekt.

Teman som rör barnets subjektiva blick och överlevnadsförmåga i relation till föräldrars alkoholism, och deras kamp med skamkänslor och förmåga att ta på sig skuld och ansvar för sina föräldrar. Berättelser som står i relation till identitet, utanförskap och klasstillhörighet.  Det är en stor utmaning att transformera en så älskad bok till ett tredimensionellt liv på scen. Åsa Lindeborgs text och språk gav mig bilder, öppnade minnesrum, av en tid i Sverige med folkhemmets storhet och fall. Färger, dofter och komplexa människoporträtt fyllda av humor gav rum till frågor och öppnade fantasier.

Skärvor av ett minnespussel var en tidig tanke som föddes när jag om och om igen läste boken. Det blev också en ingång för bearbetningen i möte med Emmas Broströms dramatisering. Jag har tillfört en dimension med brottstycken och meningar ur boken - ett sökande jag, en röst som växer ur hennes medvetande.

Associationerna och de sceniska situationerna skapas utifrån Åsas blick, en subjektiv minnesvärld.  I mellanrummet mellan den vuxna Åsa och känslorna som uppstår i mötet med minnesscenerna skapades ett dramatiskt spänningsfält som jag ville undersöka och arbeta med.

Den meningen ur boken gav mig idén att också integrera och utveckla ett bildspråk för filmprojektioner i scenberättelsen.

Vi möter en Åsa som precis har förlorat sin pappa Leif, inte en Åsa som har kommit så långt i livet att hon skrivit en bok. Hon har kommit till hans lägenhet för att sortera och slänga. Hon möter i sig själv tankar, frågor och motstridiga känslor, skilsmässan och mamman som flyttade, uppväxten med sin ensamstående alkoholiserade pappa. Vem var han egentligen, vad längtade han efter, vad hände med hans drömmar om ett bättre samhälle?  Leif, Draktämjaren, en pappa som hon älskade och fick en massa kärlek av trots alkoholen och det hårda arbetet på Metallverket.

/Michaela Granit

Utdrag ur programbladet av Ellen Horn,
chef för Riksteatret;

Varför sätta upp Mig äger ingen av Åsa Linderborg? En svensk självbiografisk uppväxtskildring om en flickas kamp för tillvaron tillsammans med sin pappa, som industriarbetare, socialist och alkoholist.

Utgångspunkten är enkel: Ett viktigt tema, en bra berättad historia – en regissör som tycker om att göra teater av viktiga historier.

Jag reser mycket, och kom tidigt över Åsas bok på en flygplats.
Denna berättelse är viktig, tänkte jag. Samtidigt var jag i dialog med den Svenska regissören Michaela Granit om ett regiuppdrag. Utifrån ett engagerande humanistisk utgångspunkt har hon utvecklat ett personligt, visuellt berättande – nästan koreografiskt scenspråk. Då vi började och komma in på mig äger ingen, föll bitarna på plats. Detta ville vi skapa. Arbetet kunde börja.