konstnärlig ingång

konstnärlig ingång – Michaela om arbetet

I många år var jag starkt berörd av Sabina Spielreins öde; den ryska judinnan som tidigt blev psykiskt sjuk och blev Carl Jungs första patient i psykoanalys. Hon tog sig ur sin sjukdom, utbildade sig till läkare och blev själv psykoanalytiker.

Efter första världskriget flyttar hon tillbaka till Ryssland för att bygga upp en institution för psykotiska barn och sprida psykoanalysen i sitt hemland. Men det dröjer inte länge förrän Stalin och den hårdnade kommunistregimen förbjuder psykoanalysen och gör det omöjligt för henne och kolleger att verka. Jag började arbeta på en idé och tog kontakt med dramatikern Kerstin Perski. Vi var tidigt överens om en sak; det var att Sabina själv och hennes strävan att bli en hel människa skulle sättas i centrum. Det utsatta barnet som strävade att transformera sin smärta och sina erfarenheter.

I våra diskussioner framstod Sabina Spielrein alltmer som en spelplats för tidens motsättningar. Som en del av psykoanalysens födelse, var hon en länk i en rörelse som ville hitta ett språk för människans inre världar och frigöra individens krafter, samtidigt som nittonhundratalets totalitära rörelser växte fram och kvävde de fria uttrycken. 

Under stor del av sitt liv verkade hon i en tyskspråkig värld och fascinerades av den germanska kulturen, men som judinna blev hon dödad av nazisterna. I all sin komplexitet blev Sabinas liv för oss en bild för det evigt mänskliga: Att försöka hitta sig en plats i sin tid och verka utifrån den man är, trots inre skador och yttre motstånd.

Vi lät hennes eviga själ stiga ner i sitt eget drama. 
Ur mötet med Sabinas öde, stiger gestalter ur hennes förflutna under 1900-talets första hälft fram. Barndomens Ryssland blandar sig med ungdomsåren i Europa där hon hamnar hos C.G Jung som svårt psykiskt sjuk, blir hans första patient och älskarinna, själv utbildar sig till psykoanalytiker och blir anhängare av Sigmund Freud.

I en framhallucinerad verklighet lever hon sitt liv på nytt som i en självanalys, där insikter och självbedrägerier avlöser varandra mellan barndomsåren i Ryssland och hennes död 1942 då hennes döttrar mördas av nazisterna i hennes födelsestad Rostov. 
I föreställningen dubbleras gestalterna, byter kön, ålder och identitet, smälter samman och klyvs som i ett drömspel.

/Michaela Granit