Svenska YLE, Lasse Garoff:

”Morfars Mauser är en välspelad, gripande och ärlig föreställning om följderna av skolmobbning som skildrar det vuxna offrets raseri över att inte kunna släppa taget om det förflutna ”

Helsingin Sanomat, Maria Säkö:(direkt översatt från finska)

”Modet att gnugga det svåra temat rakt i ansiktet på publiken, utan minsta vilostund, känns övertygande. Denna föreställning berörde. Åskådaren upplever pissandet i stöveln, söndrandet av stjärnkikaren, misshandeln på cell-nivå. Detta har vi Michaela Granits (obönhörliga) regi att tacka för. Med skarpa drag tecknar hon som regissör fram den emotionella karta som blir synlig bakom det skedda. Hon lyckas nappa med sej arbetarbakgrunden och morföräldrarnas roll samt tidsbilden, utan onödiga förklaringar. ”

”en exceptionellts ärlig beskrivning av en mobbad pojkes själslandskap.”

”Debutpjäsen, som har sin upprinnelse i vetenskapsjournalisten Marcus Rosenlunds minnen av att bli utsatt för mobbning, är som text betraktad en Pandoras ask. Kändismeteorologen Rolf (Tobias Zilliacus) får mitt i en sändning ett telefonsamtal, som ger honom möjligheten att på dödsbädden träffa sin barndomsvän, som både var bästa kompis och värsta mobbare. När minnenas kista öppnar sig finns ingen återvändo. De värsta barndomsminnena, de mörkaste hämndfantasierna och den alltigenom trängande hopplösheten stiger fram. Nu kunde Rolle hämnas. Under de senaste åren har romaner och teaterföreställningar som utgår från temat skolmobbning varit frekventa. Efter Morfars Mauser känns det ändå som att den symbiotiska relationen mellan mobbare och mobbningsoffer behandlats relativt sällan. ”

”Markus Riuttu, som man alltför sällan ser i huvudstadsregionens föreställningar, så bra i sin gestaltning av den förtappade on/off vännen, att det gör nästan ont. Hans sensibla gestaltning töjer sej på momangen från liten tuffing till ömsint vän, och slutets bravur som narkoman som döljer sin utsatthet, är långt mer än en karikatyr.”

”Bland föreställningens pusselbitar finner man även förlåtelse och hopp.”

“Heidi Wikars scenografi med sina funktionella glas och projiceringar ger en känsla av rymd.”

Hufvudstadsbladet, Otto Ekman:

”Tobias Zilliacus äger sin roll från första stund. Hans minspel i kombination med Jutta Kainulainens bleka, studioaktiga maskering och Ville Aaltonens kyliga ljusdesign avspeglar både den naiva sårigheten i en brutalt terroriserad barnasjäl och den bittra men darrhänta cynismen hos ett på ytan helat men psykologiskt traumatiserat nervvrak. Just hur mobbningen får efterverkningar, hur det psykiska våldet förgiftar sina offer och sprider sig vidare genom dem ännu decennier efteråt, är ett av pjäsens intressantaste tankespår”

”Klassbetonad mobbning. Men där Korkaaho i sin roman rörde sig med ena foten i det övernaturligas gränstrakter är Rosenlunds berättelse, i regi av Michaela Granit, brutalt bottnad i verkligheten.”

”De upprepade scenerna som hamrar in både hur djupt och innerligt ett barnasinne kan lida, men också vilken vidrig sadism det kan mana fram påminner om Jonas Gardells Ett ufo gör entré, och övergår från hjärtskärande drama till något som mer påminner om psykologisk skräck. En emotions snarare än kroppsvätskebaserad splatterfilm som ändå inte är mycket återhållsammare än en motorsågsmassaker då det gäller att verkligen trycka åskådarens näsa rätt in i det mänskliga lidandets och ondskans väsen.”

Svenska YLE, Lasse Garoff:

”Morfars Mauser är en krävande men djupsinnig gestaltning av hur mobbning som fenomen lämnar spår hos de berörda som lever kvar genom hela livet. Rolle kommer snubblande nära att ta till dödligt våld mot sina klasskamrater.”

”Markus Riuttu lyser i sin tolkning av Henrik. Den arma pojken har ingen chans, feg och ensam växer han upp till en djupt olycklig och trasig människa.”

”Joachim Wigelius och Pia Runnakko gestaltar alla de andra, från föräldrar och morföräldrar till mobbare, och tillför en tacksam mångsidighet till de olika rollerna.”

”föreställningen bygger upp ett kraftfullt känsloläge som beskriver frustrationen och raseriet över att sitta fast, och långt in i livet fortfarande definieras av barndomens meningslösa elakheter.”

”Olyckliga barn blir olyckliga vuxna ” Huvudsakligen är Morfars Mauser ändå en historia som berättas från den vuxna Rolles perspektiv. Han bildar familj och har en framgångsrik karriär som meteorolog på TV-nyheterna. Men trots det klarar han inte av att lämna det förflutna bakom sig utan märker att han vuxit upp till en självupptagen och självömkande människa. Inte ens när Henrik ligger på dödsbädden, efter att han svinat bort alla sina pengar och levt som en människospillra på gatan i Phuket, kan han förmå sig att möta honom och försonas med sitt förflutna.”

Östnyland, Egil Green:

”Lilla Teatern ruskar om och väcker tankar med den samhällsengagerade pjäsen Morfars Mauser.”

”Trots den obehagliga grundtonen består Morfars Mauser också av svärtad humor, skratt och värme”

”Zilliacus förtvivlan och Riuttus hånskratt river till i hjärttrakten.”

”De svarar för två utmärkta rollprestationer, där både textens kraft och det fysiska uttrycket drivs till sin spets.

”Lilla Teaterns föreställning om hur morfars Mauser nästan kom till användning skildrar hur svårt det kan vara att försonas”

”Rolle, av sina plågoandar kallad Rolle Bollen, är en intelligent liten grabb ur den lägre sociala rangskalan i Grankulla, intresserad av astro- och kvantfysik liksom meteorologi. Han prenumererar på Illustrerad vetenskap och behärskar vetenskapsfrågor redan i unga år.

Därför betraktas han som nörd och outsider av de mera välsituerade men inte så fiffiga kamraterna Henkka (Markus Riuttu) och två andra killar, spelade av Joachim Wigelius och Pia Runnakko. Trion mobbar honom på ett bestialiskt sätt, hånar honom för att han gillar mormors (Runnakko) korvsmörgåsar med mycket smör på, slår honom, begraver hans huvud i snön och till och till och med kissar i hans stövel. För att få tyst på hånskratten och trakasserierna letar han till sist fram morfars tyska Mauser-pistol från kriget och tar den med till skolan. Eller gör han det? Åtminstone i fantasin.”

”Om storyn tyvärr är lika aktuell i dag som på 1980-talet har den också många dramatiska förtjänster som får föreställningen att framstå som en thriller och litet till.

Till det bidrar Michaela Granits visuellt intensiva regi med sina tempoväxlingar och humoristiskt utpla-cerade överraskningar i miniatyr, som när Rolle och Henkka kör med rattkälke ned för pulkabacken. Videoprojektioner, musikinslag, ljud och ljus gör scenbilden ännu häftigare.”

Siv Handross-kelekay , kultur @ västnyland.fi:

”Tobias Zilliacus gör en lysande gestaltning av huvudrollen Rolle, ett kanske lite otippat val och därför också intressant val av regissören Michaela Granit med alfahanne som han i rollen, som mobbningsoffer. Hans bästa vän och samtidigt största svikare, Henrik, spelas av Markus Riuttu som man inte sett ett tag på Helsingforsscenerna. En känslig och på pricken tagen tolkning av vännen som bara vågar vara vän när ingen ser men annars sällar sig till mobbarnas skara. En del barn är ju så att de inte vågar stå upp för sina vänner utan hellre vill ställa sig på vinnarnas sida, för bara inte stämplas som förlorare själva också.”

 ”Marina Meinander har tillsammans med Michaela Granit bearbetat Marcus Rosenlunds text som känns hjärtskärande, inte minst när man själv är  mamma till ett barn som mobbas och mobbas. Det är skrämmande men fullständigt realistiskt att tänka vad som kunde ha hänt- och på många ställen har ju hänt, många av de skolskjutare som överlevt sina skottintermezzon har ju berättat om långvarig mobbning och ensamhet som skapat hat mot skolkamraterna och brist på empati. Samtidigt ger Morfars Mauser en liten strimma hopp. Rolle blev ju i alla fall ingen mördare, han blev meterolog.”

”Man borde se föreställningen en gång till för att helt kunna koncentrera sig på alla visuella finesser som exempelvis röda upplysta fåtöljer i en blåvit scenbild, väl ackompanjerat av mås ljud och andra ljudeffekter. Stora glasväggar(plexi) används för projiceringar och spegelbilder och ger oss varierande miljöer och väder- hur annars när det gäller en historia om en meteorolog.

Ljussättningen går ofta i blått - orange och ger föreställningen en enhetlig inramning för det snabbt växlande scenerna.”

 ”Det är ytterst beklagligt att Lilla teatern på grund av coronaviruset tvingas ställa in alla föreställningar-tills vidare till mitten av april, men det är ännu för tidigt att säga om man alls kan öppna teater föreställningar i vår, när situationen förändras hela tiden.

Man skulle verkligen hoppas att i synnerhet folk som jobbar inom skolvärlden och har möjlighet att ingripa i den mobbning som ständigt pågår alla kampanjer till trots skulle möjlighet att se den, för att inte tala om alla västnyländska teatervänner överlag”