Denna föreställning, skriven och regisserad av Michaela Granit, hör till det märkligaste och mest inspirerande jag sett på en Stockholmsscen denna säsong.

Nils-Petter Sundgren, Månadsjournalen

"…att se Michaela Granits pjäs är som att vid skilda tider på dygnet gå runt en av Camille Claudels skulpturer för att söka fånga den."

Mörkret lyser. Nu har man äntligen vågat närma sig Camille Claudels nattsida.

Pia Zandlin, Expressen

Camille är en stilig uppsättning som moderniserar offerrollen och mytologiseringens mekanismer, frågorna den väcker om broderskap och lojalitet överräcks förstulet.

Ulrika Milles, Göteborgs-Posten

"…skeendet på scenen är starkt och provocerande, går rakt in i kroppen…"

[…] en teateruppsättning som går långt utanför det dokumentära.

Sara Granath, Svenska Dagbladet

"Paul Claudel… spelas förnämligt av Cesar Sarachu. Det gäller för övrigt alla skådespelarinsatser, inte minst Margareta Hallin, vars gestaltning av den äldre Camille är minnesvärd."

Lotta Melin dansar den yngre Camille, en expressiv gestaltning som strävar efter att upphäva rummets begränsningar, där levande och skulpterad kropp är varandras förlängning.

Claes Wahlin, Aftonbladet

Pjäsen har försetts med den sprängkraft som Camilles skulpturer har: en inneboende besatthet som när den får fel utlopp bara slutar i ödeläggelse.

Bo Degerman, Dalademokraten

"Pjäsen om Camille Claudel, som ständigt fick stå i skuggan av den store skulptören Auguste Rodin, hyllades av pressen i Stockholm."

Den uttrycksfulla dansen visar smärtan i att leva i en symbios av kärlek och konst...

Lillemor Strand, FLT

"[…] det skulpturala skapandet får rent fysiskt uttryck med en dansares starka kroppsliga inlevelse..."

…en fängslande minnesvärd föreställning.

Marianne Törner, Falukuriren

CAMILLE CLAUDELS SKULPTURER DANSAR FRITT

Hon var ung, kär och begåvad, men det ville sig ändå inte i livet för skulptrisen Camille Claudel. Tiden var fel för kvinnliga konstnärer och hon blev galen. Men Michaela Granit vägrar se henne som offer. I stället låter hon den unga flickan möta sitt äldre jag i pjäsen ”Camille”.

Skulptrisen Camille Claudel dog ensam på ett mentalsjukhus 1943. Inte förrän på 80-talet började man uppmärksamma hennes öde och då i en hel uppsjö av böcker som bland annat resulterade i en film 1988.

Genom alla dessa dokument över hennes liv förmedlas bilden av den unga, begåvade skulptrisen som arbetade i skuggan av läromästaren och älskaren Auguste Rodin. Och överallt ikläs hon offerrollen; kvinnan som förintar sig själv som konstnär och vars kärlek driver henne till galenskap.

Michaela Granit, som skrivit och regisserat pjäsen ”Camille”, har velat berätta om Camille Claudels öde och samtidigt sökt en kommentar till det. Från Camille Claudel själv.

På ett fotografi av skulptrisen i slutskedet av hennes liv syns en liten dam med en viljestark blick som etsar sig fast i betraktaren, det är den kvinna Michaela har velat ge röst åt i sin pjäs.

– Det här har varit en lång process, jag började intressera mig för Camille Claudel för femton år sedan när jag gick på Lecoq i Paris och såg hennes skulpturer på Rodinmuseet. Sedan har jag läst allt jag kommit åt men tyckt att intresset för hennes och Rodins kärleksförhållande har känts geggigt, liksom den ensidiga beskrivningen av Camille Claudel som ett offer.

– Jag har i stället valt att associera fritt utifrån det skrivna materialet och skulpturerna. I dem finner man en oerhörd nerv, sinnlighet och utsatthet, men också något skissartat och ofärdigt i uttrycket. I pjäsen har jag låtit sammanföra den åldrade Camille på fotografiet med den unga Camille som man möter i skulpturerna. Jag har velat konfrontera dem och se om de kan närma sig varandra, säger Michaela.

Pjäsen har karaktär av drömspel, den äldre Camille hallucinerar fram delar av sitt liv i ett rum som kan förvandlas från sjukhus till ateljé med kavaletter och lera, skapat av scenografen Peter Lundquist. Med svärta i själen och bitsk ironi i det rappa språket gör Margareta Hallin som den äldre Camille upp med myten om sig själv, sitt skapande och sin starka relation till brodern Paul och Rodin.

Den unga Camille gestaltas av dansaren Lotta Melin, som redan 1991 började studera Camilles skulpturer tillsammans med Michaela, för att hitta rörelsen i dem, den skapande kraften.

– Jag har tänkt musikaliskt när jag har skrivit manuset, på de fyra skådespelarna – den äldre Camille, den yngre, Rodin och Paul – som fyra stämmor. Den äldre Camille har mist sitt konstnärliga uttryck och pratar i ett, den unga stämman är däremot tyst, uttrycker sig i skulpturer och rörelse.

– Paul, broderns stämma, som spelas av Cesar Sarachu, befinner sig i gränslandet mellan dröm och verklighet och Rodins stämma, som görs av Olle Pettersson, är mullrande och djup, den utgör basen i rummet.

Vad som har intresserat Michaela i Camilles öde är brytningspunkten, när hon efter tio år som lärling och älskarinna till Rodin bestämmer sig för att bryta relationen och arbeta på egen hand, slippa bli jämförd med mästaren. Och vilka svårigheter hon då möter såsom oetablerad konstnär, hur hennes skapande krafter vänds mot destruktivitet och isolering när konsten, hennes uttrycksmedel, inte får något svar. Hon börjar tappa greppet alltmer, har sönder sina skulpturer och projicerar sitt hat mot Rodin.

– Camille befinner sig i fel rum, det offentliga. Det rum som erbjuds henne är familjelivet, men det vill hon inte in i. Hennes pappa, bror och Rodin har stöttat och uppmuntrat hennes konstnärliga begåvning, men i det verkliga livet ser det inte ut så kring sekelskiftet, där härskar patriarkatet, menar Michaela och tillägger att det ibland verkar som om vi fortfarande är kvar på 1800-talet.

– Jag tror att Camilles hat mot Rodin beror på att hon, liksom vi gör än i dag, bär kvinnohistorien och arvet med oss. Hur fria och jämställda vi än är, så upplever vi det inte så. Camille Claudel och Auguste Rodin var två starka personligheter, två kön som bägge ville uttrycka sig, liksom kvinnor och män vill idag – men hur ska de mötas?

Camille Claudel fann ingen lösning, hon lät sig ryckas med nedåt, i den destruktiva spiralen. Något som kvinnor generellt verkar ha lättare för än män. Vår föreställning vill ändå visa att det finns konstruktiva utvägar. Det sista som lämnar scenen är Lotta Melins dans, en sista andning från skulpturerna.

Michaela hoppas att de två seklerna möts i föreställningen. Ulrika Wedins kostym är otidsenlig, med fragment från 1800-talet. Det moderna språket blandas med pompösa uttalanden om konsten. I föreställningen samverkar text, rörelse och musik till en helhet. Bebe Risenfors musik går både med och emot.

Michaela har försökt finna det fysiska språket för drömspelet i Magrittes surrealistiska tavlor. Människornas blickar är riktningslösa, flyter in och ut i varandra, saker kombineras som inte borde kombineras och så vidare.

– Men jag betraktar inte form som ett ändamål i sig, det är viktigt att bygga karaktärerna inifrån, understryker Michaela Granit.

Men drömspelsformen verkar passa hennes teatersyn, sprungen som hon är ur den fysiska teatern och Teater Bouffons.

– Teater är en organisk process; föränderlig, i blivande och aldrig färdig. Liksom vilket konstverk som helst kan man gå tillbaka till det och jobba vidare med det.

Men det hinner hon inte göra mer än en vecka efter premiär. Därefter ska hon ut på världsturné igen med Theatre de Complicite och deras kritikerrosade föreställning ”The three lives of Lucie Cabrol”. Till våren väntar en uppsättning på Riksteatern.

Jeanna Eklund, DN På Stan, 30 Augusti 1996