”Michaela Granits och Åsa Kalmérs Mad (Wo)men bjuder på en rolig timme fylld av träffsäker satir och lekfulla upptåg. De två skådespelarna/ dramatikerna är samspelta och utstrålar såväl energi och humor som allvar på scenen."

”Två kvinnor i svarta kostymer, vita skjortor, slips och blonda peruker har tagit plats på scenen. Golvet är fyllt med mer eller mindre tillknycklade papper. Föreställningen inleds med ett citat ur Lasse Bergs bok Skymningssång i Kalahari: ”Men för 10 000 år sedan gav sig plötsligt hela mänskligheten ut på en resa utan karta. Vi ändrade helt livsstil, blev jordbrukare, flyttade in i städer, skapade civilisationer, fick bråttom, började slåss.”

Sedan får vi se ett filmklipp på hur de två kvinnorna tar sig in i ett konferensrum där två kostymklädda män dricker whisky, röker och pratar affärer. De attackerar, oskadliggör dem och tar deras kläder, portföljer och identitet. Nu är de Creative Directors på reklambyrån Framers & Partners som just köpts upp av ett kinesiskt företag. Jag har själv dålig koll på Mad Men, men förstår att det finns gott om blinkningar till den populära TV-serien, allt från introscenen till huvudpersonen Don Drapers förehavanden.

De två kvinnorna är födda på 60-talet och uppväxta med tydliga värderingar och omprövningar av dessa. Nu i 50-årsåldern har de svårt att finna sig till rätta i en värld där värdegrunden är mer svävande. De prövar en lång rad yrken och roller under föreställningen, allt från reklambyråchefer och kobönder till att sälja sina egna kroppar till forskning. Men ingenting känns riktigt rätt. Kvinnorna frågar sig vad Alfahanarna som de försöker leva som har som de saknar.

Pjäsen bygger vidare på frågor som Skymningssång i Kalahari ställer: Vilket liv är vi egentligen gjorda för? Hur ska människan leva för att få frid med sin inre natur? Är det genom att prestera och tjäna mera eller är det genom att dela med sig som man blir lycklig? Moderna fenomen som återvinning, sponsring, personlighetstester och mindfulness blandas i en salig röra.”

Eva Gustin, kulturbloggen

”Iförda stora, platinablonda femme fatale-peruker kidnappar de i en våldsam filmscen hela mansrollen och drar den genom historiens mangel.

I för stora kostymer och skor vandrar de i maskulin självförhävelse mänsklighetens väg, från urtiden i Lasse Bergs apostroferade bok ”Skymningsång i Kalahari” och fram till kris och finanskollaps, vårdskandaler och allmän västerländsk undergång. De vita männen i maktställning är både kränkta och oroliga, och den (också för dem själva) obegripliga businessjargongen är fångad på kornet.

På filmbilder singlar de genom luften från skyskrapornas börskrascher och terrordåd och kläs sen av in på all mänsklig ynkedom i Caremadesignade kalsonger.Det finns kort sagt knappast något ämne som lämnas i fred. Granit & Kalmér drivs av den medelålders kvinnans allseende vrede, och en rasande formuleringsdrift.

Av detta blir en timslång kavalkad och många träffande observationer av manligt och i någon mån kvinnligt i vår tid.”

Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter

”Med regissörerna Granit och Kalmér har scenen gått miste om två verkligt komiska begåvningar”” Nu sprider de sin kritik av samtidens resursslöseri, mänskligt och materiellt..”

Sara Granath, Svenska dagbladet

”I peruk mot patriarkatet”

”Det forna radarparet Michaela Granit och Åsa Kalmér äntrar åter tiljorna tillsammans i Mad (Wo)men, där de ställs mot samtidsförvirring och snopplöshet”

”Det är två teaterrävar som under en dryg timmes tid tar Teater Brunnsgatan Fyra i besittning. Tjugofyra år har gått sedan Teater Bouffons grundare Michaela Granit och Åsa Kalmér fick sitt genombrott med DonnaMaDonna. Sedan dess har de var för sig hunnit regissera och skådespela sig igenom ett imponerande antal scener, både i Sverige och internationellt.”

”Nu spelar de Mad (Wo)men med betoning första ordets argsinta betydelse. Liksom i Turteaterns omdebatterade Scum-manifestet gås här till handgripligheter mot patriarkatet. Granit och Kalmér ger sig i kast med de alltför långa alfahannarna Mats Flink och Yvan Auzely, som i en lika rolig som konstfull videoprojektion överfalles, misshandlas och strippas.

Iklädda deras för stora kostymer och varsin osannolik blond, långhårig peruk, drar de i sig cigaretter och whiskey i bästa Don Draper-stil. Liksom antihjälten i tv-serien Mad Men, får vi sedan följa deras moraliska snårstigar.

I takt med att snopplösheten upptäcks och machomanéren faller, degraderas de från creative directors rapandes managementfloskler, via desperat dansande döende svanar, till maskförsedda jultomtar mässandes vad som kan betraktas som föreställningens nyckelreplik: ”Finns det några snälla kvar här?”. Slutligen står de där i bjällermössor med fast anställning som hovnarrar – de enda som tillåts säga som det är utan att bli halshuggna.”

Anna Håkansson, nummer.se