David Harrower är dramatiker av skotskt ursprung i den nya unga brittiska generationen. Den här pjäsen sattes första gången upp 1995 och väckte stor uppmärksamhet.

"Den mångstämmiga och klangrika föreställningen för också tankarna till Michaela Granits uppsättning av allkonstverket Dabloider på Färgfabriken för några år sedan. Precis som då är spelplatsen fylld av färger, rörelser, toner och ljus. Dessutom finns där en sakral underström, som ger hela iscensättningen en hörbar existentiell dimension."

När Michaela Granit lagt tyngdpunkten i sin iscensättning vid all den magi som språket rymmer, lyfter hon även fram en egenskap som teatern i sina bästa stunder äger i rikt mått. Och när hon får dessa nivåer att sammanfalla, vilket sker påfallande ofta, utvecklas hennes förtjänstfulla orkestrering av Harrowers pjäspartitur till en riktigt mäktig föreställning.

Bo‑Ingvar Kollberg, Upsala Nya Tidning

Det är en märklig pjäs David Harrower har skrivit, som trots sin sagoaktiga, medeltida form med den unga kvinnans upprepade besök hos mjölnaren och det dramatiska slutet inte är någon pastisch utan en modern pjäs, som problematiserar såväl naturen som kulturen.

Michaela Granit och hennes ensemble har ändå lyckats ro i land denna luriga pjäs. Den spelas rent och rakt men ändå suggestivt. Speciellt Ulricha Johnson som den unga kvinnan har ett sätt att liksom överrumplas av sina repliker, att låta orden föda tanken, som om hon själv förvånas över vad hon säger. Hennes spel, likt en bubblande barnunge, blir det sprittande navet i denna uppsättning av en pjäs som handlar om hur vi uppfinner världen med våra ord.

Maria Edström, Kulturnytt

I Ilkka Isakssons scenografi på Stockholms stadsteater äger det lilla lantliga mysteriespel rum på grus och plank mot en skrovlig fond och karvas ut ur mörkret med Alarik Lilliestiernas skarpa sidoljus, hela tiden ackompanjerat av en musiktrio (Leif Jordansson, Pelle Halvarsson, Arvid Pettersson) där cellons sträva friktion utgör föreställningens andetag.

Denna kongeniala inramning låter episoderna i dramat glida över från stall till åker och från parets enkla boning till mjölnarens stuga med sin stora kvarnsten.

Ola Johansson, Svenska Dagbladet

Michaela Granit vet vad hon vill med sin regi.

Claes Wahlin, Aftonbladet