Dalateatern iscensätter Den stora lögnen från 1985, texten – liksom uppsättningen – berör mig starkt. Shepard karvar sig ner mot själva benen på urberättelsen och regissören Michaela Granit hjälper till med nyvässat formspråk med filmiska och dansanta kvaliteter.

Hon blandar ett laddat, expressivt utspel med en rå humor till en helt elektrifierad spänning. Shepard skalas av all cowboynostalgi och countrypjunk och resultatet blir en närmast grekisk tragedi om förlust.

"Ensemblen är fantastisk, med hetta och tempo, koncentration och absolut kontakt lyfter texten ovanför realismen – till tillstånd."

Michaela Granit lyckas skapa ett verkligt ensemblespel, starkt på alla händer. Den stora lögnen är en svart, expressiv iscensättning om familjen som strypgrepp. Den lyser av mörker.

Lars Ring, Svenska Dagbladet

Shepard och regissören Michaela Granit jobbar med parallella skeenden: två familjer i kris där alla försöker överrösta varandra.

Allt är mycket oförsonligt och allt bygger på motsättningar mellan familjerna, mellan man och kvinna, mellan unga och gamla, mellan mor och dotter, mellan far och son.

Alla lever de i den stora amerikanska lögnen: familjen och fosterlandet. Här är den sedd i skrattspegel och samtidigt tagen på blodigt allvar.

Ingegärd Waaranperä, Dagens Nyheter

"Den stora lögnen är en av de starkaste och mest visuellt kraftfulla uppsättningar Dalateatern presterat. Den vision regissören Michaela Granit haft har skådespelarna trängt in i och försett med det pulserande blod som skapar stor och livskraftig scenkonst."

"De individuella spelinsatserna är genomgående starka och utstrålningsrika."

Eva Millberg är magnifik som Lorraine: ett spel där motstridiga känslor löper amok utan att hon förlorar sig i den intetsägande hysterin. Inte minst beundransvärd är Barbro Enberg som Meg. Det finns ett förunderligt lugn och en synliggjord överlevnadsstrategi i hennes skenbara förvirring.

Ingvar Engvén, Falukuriren

Lite av Norén på amerikanska. Ett kaos utan grannar och försoning.

Björn Widegren, Gävle

Denna lyhördhet för människans inre drivkrafter och lidelser demonstrerade hon i sin egen lovordade uppsättning ”Camille”, som gästspelade i Falun för en tid sedan. En ytterst intensiv historia om den olyckliga skulptrisen Camille Claudel, Auguste Rodins älskarinna.

”Camille” både skrev och regisserade hon själv. Den pjäsen demonstrerade också att Michaela Granit har en ovanligt bred konstnärlig bakgrund. Hon har sysslat såväl med dans och måleri, som teater och skrivande.

Sam Shephards ”Den stora lögnen” har beskrivits som en meditation över en förlust. Pjäsen handlar om hur man handskas med familjetragedier och relationer.

Pjäsen tar upp svåra frågor; Om missbruk och våld. Om att inte bli sedd. Det handlar också om hur man kompenserar svarta hål inom sig själv genom att ge sig på andra, kanske någon man älskar.

– Det är ett stort ansvar man tar på sig när man för upp så här känsliga saker på en scen, konstaterar Michaela Granit. – Min egen drivkraft är att försöka förstå vad som driver dessa människor, säger hon. Hur blir våra relationer när vi lever i dagens splittrade vardagsliv? Hur föds hat och våld? – Och varför blir våra försök att kommunicera med varandra ofta så tillkrånglat komiska?

Marianne Törner, Falu Kuriren