Konstnärlig ingång - Michaela om arbetet

”Bra satir svider”

Michaela Granit beskriver Molière som en mästare på att fånga människans minst smickrade egenskaper.

Michaela Granit om uppsättning i en intervju med Marc Matthiesen, ur progammet.

Det här är första gången som du regisserar en pjäs av Molière. Hur och när upptäckte du Molières dramatik?

När jag gjorde min första uppsättning som regissör på Göteborgs Stadsteater fick jag av min morbror den kompletta utgåvan av Molières pjäser i Allan Bergstrands översättning som premiärpresent. Det var en väldigt betydelsefull gåva men det tog ganska många år innan jag plockade fram samlingen ur bokhyllan. Den var ganska dammig vid det laget (skrattar). Men då fastnade jag direkt för Misantropen.

Varför just den?

Det är den mest radikala av hans komedier. Den är nydanande i sin genre, en komedi som slutar som tragedi. Till skillnad från hans andra pjäser blev den inte omedelbart en succé. Jag tror folk på den tiden inte riktigt förstod hur de skulle förhålla sig. Ska man skratta? Eller är det för allvarligt för att skratta? Och säkert var det också många som kände igen sig i pjäsfigurerna … och det är inte alltid roligt att behöva se sig själv i spegeln.

Du är väldigt förtrogen med den tidens speltradition. Berätta lite om din egen teaterbakgrund.

Jag utbildade mig på École Jacques Lecoq i Paris under 80-talet, där vi bland annat studerade äldre speltraditioner som commedia dell'arte, bouffon och tragedi. Några år senare var jag med att grunda den fria gruppen Teater Bouffons i Stockholm där vi experimenterade med dessa traditioner, fast i en modern kontext. När jag bestämde mig för att göra Misantropen kändes det väldigt lustfyllt att kunna plocka fram mina gamla kunskaper igen och använda dem på ett sätt som jag inte gjort tidigare.

Vad är det som gör att Misantropen fortfarande känns angelägen så här fyrahundra år efter att den skrevs?

Man får inte glömma att Molière skrev för och om sin samtid. Han satte en skrattspegel framför sin publik – förstärkte och förvrängde deras beteenden. Han lät folk se hur de faktiskt framstod och betedde sig. Bra satir är inte bara rolig. Den svider också. Och Molière var en mästare på att fånga människans minst smickrande egenskaper. Och det blir man inte alltid populär av. Det ser vi idag också. Det finns inget som gör folk så arga som när de känner sig förtalade. Utmaningen har varit att hitta ett sätt att låta pjäsen möta vår nutid utan att för den skull modernisera eller göra om den för mycket. Allt finns egentligen redan i texten.

Hur gör du då för att låta pjäsen möta vår nutid?

Jag har kallat det för ett ”skav”. Att det barocka får skava mot vår egen tid. Jag var inte intresserad av att plantera den här historien i nutid där alla går runt i moderna kläder. Jag vill snarare hitta beröringspunkter som förenar den franska 1600-talsmänniskan med oss idag. Om man tittar på Frankrike under den här tiden så ser vi en europeisk stormakt som var inblandad i flera konflikter och krig med sina grannländer. Den franske kungen Ludvig den XIV var en envåldshärskare, det vi idag skulle kalla diktator. Det fanns ingen religionsfrihet, tortyr var fullt legitimt. Kolonialiseringen hade inletts. Det var omvälvande tider. Men det skildrar inte Molière. Han beskriver enbart människorna vid hovet, en liten priviligierad och sluten värld, en bubbla, där omvärldens turbulens och lidande inte har några som helst konsekvenser. Allt som är viktigt är att hålla sig väl med kungen, att inte falla i onåd. Och det tillståndet kan vi ju se i vår tid också. I vår europeiska bubbla försöker vi hålla det obekväma på avstånd. Det är bara att se hur vi har hanterat flyktingsituationen. Vår medelklass är lite som hovet i Molières pjäs. Vi är upptagna av vår egen jakt på lycka och bekvämlighet samtidigt som världen går i bitar och människor lider. Allt det där går kanske inte att få fram i föreställningen. Men det är en kontext som jag tyckte var nödvändig att ha med sig för att göra historien intressant och angelägen.

Vem är då denne Misantrop, författaren Alceste, som fungerar som en slags fridstörare i den andefattiga hovmiljön?

Första gången jag läste pjäsen skrattade jag mycket åt honom. Det finns ju någonting komiskt med en människa som sätter sig emot och kritiserar allt och alla. Men det som gör honom sorlig, eller ska vi säga tragikomisk, är att han är en del av det etablissemang som han avskyr så starkt. Han har kanske gjort en klassresa på samma sätt som Molière själv gjorde, som tog sig in i den bemedlade klassen tack vare sin litterära förmåga och skarpa blick på samhället. Han känner sig och agerar som en outsider. Det finns många exempel på sådana personer i vårt media-landskap. Samhället behöver sådana ”sanningssägare”. Vi dras ju till kverulanter som rör om i grytan och inte tycks bekymrade över vad folk tycker om dem. Men tjusningen har förstås sina gränser. Blir det för mycket av det goda så avskriver vi dem som jobbiga rättshaverister. Alceste är en sådan person. Men han har hunnit bli en del av det etablissemang som han kritiserar. Och det är ett stort problem för honom. Rent psykologiskt tycker jag att det är väldigt spännande tillstånd att undersöka. Men en annan fråga som uppstår är vad känslan av totalt utanförskap gör med en individ. Vad händer med en människa som känner noll delaktiget i samhället, som bara vill vända allt ryggen. Alceste säger ju faktiskt ”Jag hatar människor som pesten”. Den repliken är inte oskyldig, den får ju en helt annan laddning i rummet. Där lurar någonting mörkt, farligt.

Pjäsens egentliga drama kretsar kring hans konfliktfyllda kärleksrelation till Célimene, en kvinna som egentligen står för alla de egenskaper som han borde avsky. Vem är hon?

Det har varit väldigt viktigt för mig att inte teckna henne som ett föremål för hans begär. Hon är förälskad i Alceste, ja, men hon tänker inte bli tillsammans med honom på hans villkor. Jag ser på Célimene som en kvinna med makt. Hon har pengar, hon är intelligent, och folk tycker om att synas tillsammans med henne. Men hon är ändå en kvinna i korsett, både bokstavligt och bildligt talat. Hon lever fortfarande i en patriarkal struktur. Och vi vet ju: ingenting tycks provocera män lika mycket som kvinnor med makt. Det är också en sak som skaver mot vår egen tid. När kvinnor går ut i media och uttalar sina åsikter slår det ofta tillbaka i form av oerhört intensiva hat-attacker och hot. Och det får Célimene också uppleva i pjäsen. Det som är intressant med henne är att hon försöker hitta sin frihet. Hon är ingen formulerad feminist men hon vill vara fri utan att riktigt veta hur. Att förenas med Alceste räcker inte. Sedan då? Hon blir väldigt sårbar och ensam i sitt sökande.

Pjäsen är skriven på versmåttet alexandrin. Hur har det påverkat text -och repetitionsarbetet

Det har varit ett oerhört intressant arbete. Det är nästan som att jobba efter noter. Man kan inte hitta på en massa saker, det gäller att hålla sig till rytmen och rimmen. Men det kan samtidigt bli en stor frihet för skådespelarna när man väl bemästrat versen. Då blir det ett musikalisk flow som man hänger sig åt. Hittar man rätt så blir det nästan som en spoken word-föreställning. Samtidigt är det ju så att versen inte är ett naturligt sätt att tala på. Det är inte så att människor på Molières tid talade i alexandriner. Det är ett litterärt språk, en form, precis som spoken word eller rap idag. Och i vår bearbetning av pjäsen händer det att karaktärerna ibland bryter sig ur Molières språkdräkt för att uttrycka känslor som alexandrinernas stränga form kanske inte tillåter. Även i franskklassicismens förnuft bultar människornas begär.