Konstnärlig ingång - Michaela Granit om arbetet

Jag mötte Susanna Alakoski första gången när jag iscensatte hennes roman Svinalängorna, ett unikt samarbete mellan flera teatrar i Finland och Sverige, sedan dess har våra vägar korsats flera gånger. Jag fullkomligt älskar hennes språk och förmåga att tränga rakt ner i angelägna historier som griper djupt tag i en och ger ett nytt perspektiv på svåra och angelägna ämnen som berör oss alla.

Vi dramatiserade tillsammans Susannas antologi Lyckliga slut, 17 berättelser om vardagsvåld, som jag satte upp på Uppsala Stadsteater.

Lusten att fortsätta korsbefrukta våra olika erfarenheter som konstnärer landade i en dialog om arbetarkraftsinvandring i Sverige under 50-talet och de öden, erfarenheter och berättelser som finns lagrade i vårt land i relation till de nyanlända som kommer idag, och med ett allt växande främlingskap - den ökande polarisering som idag råder. Hur skulle vi kunna omsätta det i gestaltande form? Träda in i de komplexa rum som krävs för att kunna berätta detta på scen. Ett samtal jag hade tillsammans med min samarbetspartner, scenograf Karin Lind, i ett möte med scenkonstchef Maria Weisby på Scenkonst Sörmland mitt i gamla Jutevävsfabriken blev utgångspunkten för projektet. En bättre möjlighet med Eskilstuna som stad och plats fanns inte med dess (migrations) historia och med sikte på att turnera.

Ett gigantiskt forskningsarbete satte fart, nära har jag följt en av Sveriges bästa författare, Susannas Alakoskis resa in i historien, med perspektivet 1000 år av invandring. Det blev en lustfylld och häftig resa där vi arbetat tillsammans i dialog utifrån min utgångspunkt att skapa en scenisk gestaltning som dramaturg och regissör. Det blev en omskakande process med en hudlös känsla, mycket på grund av det läge som samhället och världen befinner sig i idag. Alla de människor som tvingats fly kriget, möta fördomar, stängda gränser, ökad rasism, och mitt i allt detta se den kraft som finns i människors förmåga att överleva i vardagen, med en följdfråga; vilka spår sätter kriget i oss?

Mina associationsbanor ledde bl.a. till mitt andra hemland Finland som jag alltid återvänder till, och alla berättelser om kriget och skillnaden som känns när jag reser mellan länderna - minnet av min farmor som så många andra förlorade sina bröder under kriget, hennes oro jag alltid som barn kunde känna, men inte sätta ord på. Det flesta av oss bär historier som kommer någonstans ifrån, bär ett frö av en annan kultur. I processen med Susanna, och senare med mitt konstnärliga team och den helt enastående ensemblen jag arbetat med, finns familje- och släktberättelser, erfarenheter av krig, flykt, arbete eller kärleken som drivkraft till att flytta. Det vi kan göra är att berätta - ta fram historien för att inte glömma, och i det kunna dela erfarenheter som människor för att kunna förstå de som idag kommer hit till vårt land, att bakom varje individ finns enskilda öden, och människor vars hopp slocknat på väg över haven.

Utgångspunkten för mig blev ett sceniskt språk/koncept där rörelsen, bilden, allt är i ständig rörelse, platsen en tillfällighet, från, till – hemma eller borta? På väg, bryta upp eller bygga nytt? Stanna eller fly… människan i ständig rörelse både på yttre men också på inre plan, kulturer, historier som möts, berättas och vandrar vidare.

Via Lainas universum kryper världen in under huden och in i den nära personliga familjeberättelsen om den sverigefinska familjen, med Laina och hennes syster Linda, deras barn Alba och Rick och pappa Risto. I Lainas värld bryter Tara in med sin flyktberättelse, vi möter vandraren Tolir, dömd att skapa fred på jorden, tyska hembiträdet Belinda som flydde andra världskriget och hårfrisören Gustavo, nu på väg att flytta tillbaka till Italien efter ett långt liv i Sverige.