Om min ingång i arbetet med uppsättningen/regikonceptet

Roland Schimmelpfennig har skrivit flera teatertexter som sätter ljuset på samtidens mänskliga identiteter och relationer, satta i ett globalt ekonomiskt och ekologiskt sammanhang. Pjästexter som ger plats för reflektioner, engagemang och skapar olika frågeställningar som driver mig att som regissör arbeta med hans pjäser.

Den stora Elden är skriven som ett textflöde utan dialoger, uppdelat i fem delar som följer årstidernas växlingar. Historien och nutiden skaver mot varandra.

Texten målar poetiskt upp en arkaisk berättelse och bygger associativt upp ett universum, en metafor som vi kan spegla oss i. Vår tids aktuella teman och dilemman synliggörs, och med knivskarp skärpa visas hur orättvisor och maktförhållanden uppstår och präglar människors liv, hur vänner blir fiender, hur naturkatastrofer delar världen i rika och fattiga.

Vi får syn på oss själva, naturens och människans inneboende irrationella krafter i en värld av splittring. Frågan blir tydlig; hur vore det om vi en dag satt på andra sidan gränsen?

Två byar tätt intill varandra ligger i en dalgång längs en bäck, anslutna av en bro. Bron binder samman och blir ett nav för berättelsen och rummets utveckling. Bäcken, linjer av bergen och dalen målas fram och torkas bort, förändras av projektioner och ljus och ger stämning åt de skiftande kraftiga väderomslagen. Tiden, klockornas upprepande slag med tidsförskjutningar och kvarnhjulets rörelse skapar rytm, oro och manar till existentiella frågeställningar mellan människorna i de båda byarna. Kärleken mellan de unga från varsin sida av bäcken bildar en röd tråd genom hela historien och ger hopp och identifikation. När vårfloden kommer svämmar bäcken över på ena sidan och byarna skiljs åt. Väderomslag skapar händelser som innebär katastrofer för de enskilda människorna.

Den ena sidan drabbas av flera olyckor efter varandra – torka, översvämning, sjukdom, död… När en stor eldsvåda bryter ut i den drabbade byn och ödelägger allt, kliver de överlevande i en båt och försöker nå den andra sidan – men nu är floden bred som ett hav. Allt är i rörelse, inget är bestående, människorna/rollerna kämpar för sin existens, plats, överlevnad och kärlek.

Texten har en tydlig dramaturgi, likt en musikalisk komposition med subtila förskjutningar i ord, rytm och händelser, som gett mitt arbete med pjäsen lager av stämningar, rörelser och aktioner som bygger upp olika scenbilder. Språket är vackert och orden ska stå kristallklara, likt en vårflod som lekfullt, lustfyllt och stundtals brutalt forsar mot oss, i en kaskad av bilder, för att i nästa stund stanna upp i stillhet. En balansakt mellan liv och död där svärta och humor möts.

Jag har bearbetat texten för fyra skådespelare, ”berättare” (roll 1,2,3 och 4) som intar spelplatsen, tätt och nära leder de oss in i berättelsens universum, där platsen och tiden etableras. Hur och när överger vi oss själva till berättelsen och låter fiktionen helt ta över?

Berättarrollerna har skilda drivkrafter, som ger riktning, speltemperatur och skapar ett dramatiskt spänningsfält, ett här och nu, där gestaltningen växer och får liv i ett auditivt och visuellt sceniskt landskap.

Gestalter ur berättelsen träder fram och situationer byggs upp som ”tableaux vivants” som parallellt existerar, kan stanna upp eller raseras, allt i ett tätt samspel mellan ljudteknik, musik, rum, ljus och projektion.

Det skapas en växelverkan mellan ”berättarrollen” och den sceniska aktionen/rörelsen/koreografin.

Michaela Granit

Regissör