konstnärlig ingång

KONSTNÄRLIG INGÅNG – MICHAELA OM ARBETET

För ett par år sedan fick jag möjligheten att iscensätta Susanna Alakoskis fantastiska roman Svinalängorna. Ett samtal mellan oss växte fram och vi började diskutera hennes antologi Lyckliga slut, 17 berättelser om vardagsvåldet.

Vi ville ge en fördjupad bild av det våld och de kränkningar som riktas mot kvinnor, försöka synliggöra mekanismerna och lyfta fram andra berättelser än de vi omringas av i media. En stark drivkraft för mig att ta upp detta komplexa tema på scen är att i antologin står inte maktlösheten i centrum, utan frågan: Hur kan man bryta mönster? Finns det vägar ut? 

Att omvandla sanna berättelser till dramatik är en lång process och jag upptäckte motståndet, att berätta är inte självklart. Hur ska vi få gestalterna att tala högt om erfarenheter som är relaterade till skam och skuldkänslor? Att skriva är något helt annat. Här skapades en konstnärlig ingång i mellanrummen mellan deras minnen. Traumat de bär eller befinner sig i, och vägen ur infernot. Vi möter kvinnor i olika åldrar som befinner sig i en brytpunkt, i en kamp för att överleva. De försöker ta sig ur ett mönster av att vara och uppleva sig som offer och att befinna sig djupt nere i en destruktiv spiral.

De sju skådespelarna rör sig mellan olika öden, åldrar, och berättelser sammanfaller. De olika berättelserna är som i en musikkomposition bärare av olika teman som bildar en mosaik, en helhet där rum, musik, minnesbilder, film och rörelse för mig också är en viktig del av gestaltningen, att komma bakom det som inte går att sätta ord på.

Vi stiger in i ett gemensamt mentalt rum, ett rum vi alla kan befinna oss i. Scenografen Karin Lind som jag samarbetat i många produktioner ger rummet en egen in- och utsida med förskjutningar, som skärvor av livet. Fasaden spricker, dörrar sluts och öppnas, som olika sidor i en människa, liksom ljudet som förstärker detta och kan verka som en fysisk upplevelse. Jag har ett nära samarbete med tonsättaren Markus Fagerudd från Finland, vi arbetade också tillsammans med uppsättningen Svinalängorna.

Jag har haft glädjen att få arbeta med en fantastiskt lyhörd och modig ensemble. Hur kan vi närma oss materialet och möta oss själva? Det är en fråga vi alla måste ställa oss dagligen. Att inte betrakta det utifrån som något skamfullt mörkt rum vi helst vill skjuta undan. Det finns runtom, nära, i olika former. Och som Susanna skriver inledningsvis i förordet till antologin; Hittills i mitt liv har jag bara träffat två kvinnor som svarat nej på frågan om de blivit utsatta för våld eller hot om våld från en man.

Jag har bara träffat en enda kvinna, i hela mitt liv, som svarat nej på frågan om hon någon gång mött oönskade sexuella kommentarer eller sexuella inviter/påhopp och/eller trakasserier. Fler än vad jag någonsin trodde har blivit utsatta för våldtäktsförsök eller blivit våldtagna.

När jag tog initiativ till antologin Lyckliga slut frågade jag hundratals kvinnor om de ville medverka med sin berättelse. Så gott som alla svarade att de hade något att berätta, men att de inte vågade, eller kunde. Av hänsyn till mannen. Av hänsyn till barnen. Till släkten. Kollegorna. Av hänsyn till sig själv? Vänner, släktingar avråder kvinnor att berätta, för vad händer om man berättar? 

Jag, Susanna och alla som arbetat med föreställningen vill tacka författarna i boken som delat med sig av sina livsberättelser och låtit det få en ny form. Det säger mycket om kraften, styrkan, modet och viljan att ge en röst till det som är så svårt att tala om.Jag är mycket glad att Uppsala Stadsteater tog emot Lyckliga slut och såg vikten av att ämnet måste belysas och berättas. När vi bryter tystnaden och vågar berätta, och när någon lyssnar eller frågar finns möjlighet till förändring. Teaterrummet är en fantastisk plats i mötet med publiken!

/Michaela Granit