Vad innebär projektet Dyslexikraft?

Ett projekt med treårigt stöd från Allmänna Arvsfonden.

Dyslexi kan vara en kraft

Syftet med projektet är att utmana normen och visa att dyslektiker kanske har ett annat sätt att hantera kunskap via andra sinnen än icke dyslektiker.

Syfte och vision

Vi vill ta reda på, och lyfta fram, hur ungdomar/elever upplever att det är att ha dyslexi! Vad tycker och tänker de kring sin skolsituation? Hur skulle de vilja förändra den? Vad anser de att lärare saknar för kunskaper för att kunna stötta dem i skolan så att de får samma möjligheter som andra elever?

Dyslexins värld är komplex och vi vill utforska och visa på dyslektikernas egna kreativa metoder och processer. Tillsammans med ungdomar som har dyslexi vill projektet synliggöra och skapa förståelse för deras särskilda förmågor istället för att fokusera på prefixet DYS – som ofta är omvärldens sätt att definiera unga med svårigheter att skriva och läsa. Varför sätter läskunnigheten agendan för inlärningskulturen i Sveriges skolsystem? Vi måste ha mångfald och inkludering även vid utlärning. Dyslektiska elevers egna erfarenheter av att ha dyslexi, är en mycket viktig och möjlig kunskapsbank för samhället.

Med konsten som metod

Projektet kommer synliggöra och utveckla pedagogiska metoder med scenkonsten och bildkonsten som redskap. Bildkonsten och scenkonsten kan vara en väg till självförståelse för den som arbetar med sin egen berättelse och sina egna svårigheter. Projektet vill visa olika inlärnings- och utlärningsmetoder för elever med dyslexi. Genom konstnärliga processer vill projektet uppvärdera andra förmågor än läsandets.

Projektet vill ge plats för ungas berättelser och förhoppningsvis lösningar på olika lärande situationer – i den forskning som finns saknas elevernas egna erfarenheter – deras perspektiv. Hur ser de på lärstrategier, styrkor och förmågor? Den som har dyslexi sitter på särskild kunskap om sina egna förmågor– och inte bara om sina oförmågor, som skolan har en tradition av att fokusera på. Som elever behöver de hjälp och stöd att hitta sina egna vägar till lärande, då kan konsten som metod vara en väg.

Ungdomar i samarbete med vuxna dyslektiker - ger kunskap och nya insikter

Projektets mål är att skapa en utställning och en föreställning med utgångspunkt i ungdomarnas upplevelser av att ha dyslexi, där också deras styrkor tar gestaltning och får ta plats på den offentliga arenan. Tillsammans med vuxna konstnärer som alla har dyslexi skapas utrymme för samtal och undersökning, i en utställning och föreställning. Utställningen och föreställningen ska visas på en mängd olika platser runt om i Sverige, med tillhörande pedagogiskt arbetsmaterial, ett underlag för diskussion och nya insikter. Under projekttiden skapar ungdomarna som deltar en egen webbplats/kommunikationsplats som blir som en kunskapsbank där de kan dela med sig av sina erfarenheter av projektet till andra unga med dyslexi. Tanken är att plattformen blir en mötesarena där unga med dyslexi kan lära av varandra. Med stöd av metodutbildade ungdomar och föräldrar, kan andra elever med dyslexi få tips och stöd på hur de kan utveckla olika strategier.

Bakgrund

Michaela Granit, regissör/koreograf/manusförfattare, (var av de konstnärliga ledarna för Arvsfondsprojektet Dream Business) och Karin Lind, konstnär/scenograf har samarbetat sedan 2004 i en mängd uppmärksammade uppsättningar i Sverige och internationellt. De har med tiden förstått och upptäckt att de som dyslektiker kommunicerar på och har ett annat tillvägagångsätt än de som inte är dyslektiker. De har utvecklat verktyg och skapat gemensamma erfarenhetsbanker som dyslektiker. Deras erfarenheter ger projektet en bärkraft och utgångspunkt för projektidén. Här vill vi med detta projekt undersöka om de strategier som de utvecklat genom konsten, kan vara kreativa verktyg för ungdomar med dyslexi. Vad händer om man som ung med dyslexi skulle få möjlighet utveckla sina styrkor och förmågor tidigare i skolgången?

För att undersöka ovanstående frågeställning har Michaela Granit och Karin Lind tillsammans med Anna Wennergren, som är projektledare i föreningen Artikel 31 utformat projektet Dyslexikraft.

Mycket av den forskning som rör dyslexi fokuserar främst på frågorna som gäller didaktiska färdigheter, där målet är att få dyslektiska barn att lära sig läsa. Catharina Tjernberg som är universitetslektor vid Karlstad universitet har i sin avhandling analyserat faktorerna som ligger bakom framgångsrikt läs- och skrivlärande med fokus på elevernas utveckling av läs- och skrivförmågan. Stöd för läsinlärning är självklart bra. Men varför finns det ingen forskning som fokuserar på dyslektikers förmågor? Att inte lyssna på dyslektiska elevers egna erfarenheter av att ha dyslexi, deras idéer till förändring i olika lärsituationer innebär att samhället går miste om en stor kunskapsbank i form av erfarenheter och strategier.

Eleverna/ungdomarna som kunskapsbärare

Vi vill med detta projekt skapa incitament för pedagogiska metoder där elever/ungdomar får tillfälle att visa hur lärare skulle kunna utgå från dyslektiska elevers/ungdomars olika förmågor med konsten som redskap, där rörelsen, bilden, rummet och musiken, utgör frigörande och möjliga verktyg, för att på så sätt främja en skola där alla elever oavsett förmågor kommer till sin rätt.
Projektet vill tillsammans med elever/ungdomar lyfta deras berättelser i gestaltande form. Den gestaltande formen kan bli en utlärningsmetod, något som saknas för många pedagoger i skolan idag. Enligt Fredrik Helgesson som tidigare var ordförande i föreningen FDB, är inte dyslexi ett inlärningsproblem utan ett utlärningsproblem. Det betyder att omgivningen behöver få större kunskap och insikt om dyslektiska elevers förmågor. Här kan detta projekt bidra. Projektet stärker även dyslektiska elevers/ungdomars självkänsla.

Styr prefixet dys vår syn på barn och ungas förmågor med dyslexi?
Vad händer om vi tar bort ordet dys och istället fokuserar på förmågor och kreativitet? Så här säger en lärare från Uppsala som vi pratat med inför vår förstudie till Dyslexikraft:

”Att arbeta med barn med olika svårigheter gör läraryrket mycket stimulerande och spännande, men även utmanande. Genom att skapa utrymmen för eleverna att få fler upplevelser och att ”lära med hela kroppen”, gör att kunskap stannar längre och vi kan mötas bortom orden. I skolan måste vi öppna för att elever behöver olika vägar till att nå målen. Det är inte eleverna som ska ändras utan strukturen, inriktningen och undervisningen. Som lärare möter man olika barn under lång tid och alla behöver hjälp och stöd på sitt vis. I skollagen står att vi behöver göra anpassningar för att varje elev ska nå målen. Genom att erbjuda eleverna flera olika situationer som stimulerar till kreativitet, lek, lust och självkänsla kan vi göra just detta. Att arbeta förebyggande och konkret kommer således bli till hjälp för alla elever i skolan med någon svårighet, vare sig gällande språksvårigheter eller andra inlärningssvårigheter.”

Så här skriver även Thomas Winqvist som är biträdande rektor vid Internationella Engelska skolan. Tidigare chef för elevhälsan.

Min tankar kring projektet Dyslexikraft.
Innan en diagnos eller en förståelse för sin dyslexi kämpar många elever i skolan. Detta kämpande kväver vissa gånger känslan av att lyckas, att kunna, att vara som andra, att vara nöjd med sig själv och tär därmed oerhört på självkänsla och självförtroende. En del elever utvecklar egna strategier, men detta sker ytterst sällan. Vissa gånger när elever får sin diagnos infinner sig känslan av att nu har jag en diagnos och nu kan jag luta mig tillbaka och sen fixar andra allt, men det är nu det hårda arbetet börjar. Nu kan man arbeta med strategier och anpassningar från skolans sida, men eleven själv måste också utveckla egna strategier och försöka använda de anpassningar som erbjuds. Detta gör man inte på en vecka, detta är ett långt och mödosamt arbete. Därför är det viktigt med projekt likt "Dyslexikraft", projekt som pekar ut styrkor, som lyfter den här gruppen av elever som alltför ofta stångar sig totalt utmattade, som skapar en förståelse. Förhoppningsvis kan projekt likt detta hjälpa myndigheter som Skolverket att skapa mer rättvisa examinationsmöjligheter, att lyssna är också att läsa! Det är orättvist att ha dyslexi. Det kommer kräva mer jobb, men arbetet man lägger ner idag är en vinst imorgon.

Vi har även pratat med flera föräldrar till dyslektiska barn och ungdomar i Uppsala. Marianne Kesuru är en av de föräldrar vi pratat med och hon uttrycker sina förhoppningar inför projektet så här: Mina tankar som mamma och vuxen för ett barn med dyslexi:

”Projektet är värdefullt för att fokus hamnar på barnen och deras tankar kring Dyslexi. Det finns mycket fakta och forskning men man behöver flytta blicken till barnen och höra vad de har att säga. Barnen kommer att lära känna varandra, dela med sig av sina historier och strategier som var och en använder i sin vardag. Tillsammans kommer barnen att få ökad förståelse för de fantastiska förmågor som de har och dessa förmågor som de bär med sig in i framtiden.
För mig som förälder är det absolut det finaste med projektet är att de barn som kommer att delta i den kommer att hitta nya vänner som blir en början på en livslång vänskap. Eftersom man redan vet idag att det medför ett utanförskap. Projektet ger även möjlighet att träffa andra föräldrar där man delar samma forum. Vi vuxna behöver hjälpa barnen mer för att stärka dem för att orka och då tänker jag inte bara på mitt barn utan alla barn.”

Ett likvärdigt samhälle behöver tillgodose alla elevers möjligheter och kompetenser. Enligt paragraf 5 i kapitel 1 i skollagen ska utbildningen i skolan vila på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. Därför har vi även knutit till oss forskare till projektet.

Vad vill vi uppnå med projektet Dyslexikraft

Vi vill med detta projekt vrida på perspektivet och se dyslexi som en förmåga och inte som en oförmåga. Projektet vill tillsammans med elever/ungdomar synliggöra och utveckla pedagogiska metoder med scenkonsten och bildkonsten som redskap. Vi vill förändra normen och visa att dyslektiker kanske har ett annat sätt att hantera kunskap via andra sinnen än icke dyslektiker.

Då projektet har fått ett treårigt stöd från Allmänna Arvsfonden har vi skapat en treårig projektplan:

Delmål år 1 – är en pedagogisk utforskande arbetsprocess tillsammans med ungdomsgrupper i workshopsform. Detta blir underlag till en kommande utställning som ungdomarna gör. Vi arbetar med att lyfta och lyssna till deras berättelser. Ambitionen är att synliggöra strategier och undersöka hur motstånd kan omvandlas till kreativitet. Genom lek och övningar utforskar vi rörelsen, bilden och musiken som frigörande verktyg. Skapar det ett utrymme, “rum” bakom orden? Eleverna/Ungdomarna tillsammans med det konstnärliga teamet undersöker bilden och rummet och behovet av ett visuellt/spatialt uttryck. Tillsammans utforskar vi vikten av att kunna använda sig av ett tredimensionellt seende och ett narrativt tänkande som grundar sig i ett starkt episodiskt minne och förmågan att lära sig från upplevelser.

Resultatet från del 1 blir en utställning/performance som visas på Jakobsbergs konsthall den 20 november 2021. Utställningstiden på konsthallen är minst fem veckor, max sju veckor.

Delmål år 2 - Eleverna/Ungdomarna som deltar i olika projektgrupper och det konstnärliga teamet -redigerar och utarbetar texter och berättelser till gestaltande form och bygger ett helhetskoncept. Gruppen mejslar fram berättelser och idéer. Ord, bild, rum, musik och dans och rörelser – är likvärdiga element för berättelsens dramaturgi. Vi lyfter nya berättelser, andra perspektiv och strukturer att se, tänka och uppfatta omvärlden från ungas erfarenheter med dyslexi.
Arbetet i projektmål 1 och 2 ”Dyslexikraft” påverkar hur gestaltningen i sista delen kommer fördjupas och få sin slutliga form.

Delmål år 3 -En scenkonstföreställning blir till ”Världen bortom orden”. En föreställning växer fram. Genom projektets delmoment byggs kontinuitet, förtroende och tillit. Föreställningen baseras på elevernas/ungdomarnas egna berättelser, lust till att utrycka sig, experimentera och vilja att gestalta sin inre och yttre verklighet. Föreställningen kommer att ha manus av eleverna/ungdomarna och de kommer även vara delaktiga i utformningen av den konstnärliga gestaltningen. Allt kommer att utvecklas tillsammans med professionella aktörer med dyslexi, för att projektet ska nå konstnärlig verkshöjd, detta är viktig för att föreställningen ska bli giltig för olika scener.

Föreställningarna kommer att visas på olika scener och teatrar runt om i landet, en turnerande scenkonstföreställning som ges vid ca15 tillfällen, på olika scener i större och mindre städer. Föreställningen ska bidra med diskussioner och förståelse för styrkan i olika perspektiv och kunskapsområden. Genom upplevelser hos publiken, såväl visuella som taktila, kan både utställning och föreställning förändra synsätt och ge nya insikter och verktyg till elever och lärare.

Avslutande konferens

Vi vill även uppmärksamma föreställningen under slutet av år 3 med en tillhörande konferens om dyslexi som en kraft och förmåga tillsammans med våra olika samarbetspartners.

Efterlevnad - fortsättning

Genom samarbete med Dyslexiförbundet, Föräldraföreningen för dyslektiska barn FDB, och Barnombudet i Uppsala kan projektet fortsätta leva efter projekttidens slut som en modell.

Dyslexikompis - mötesarena av ungdomar för ungdomar

Efter projekttiden slut ska projektet förutom att skapa en modell för lärare att arbeta med även finnas som en kunskapsbank för elever med dyslexi. Hur elever som deltar bäst skulle vilja dela med sig av sina egna strategier får de själva välja. Projektet stöttar eleverna med att skapa en kunskapsbank på en plattform som alla med dyslexi kan nå. Tanken är att plattformen ”Dyslexikompis” blir en mötesarena där unga med dyslexi kan lära av varandra. Med råd från ungdomar som medverkat under projekttiden kan andra elever med dyslexi få tips och stöd på hur de kan utveckla olika lärstrategier.

Dyslexiförbundet och FDB blir värdar för den sociala plattformen Dyslexikompis efter projekttidens slut.

Forskning - erfarenhet och spridning

Vi har forskare knutna till projektet som följer projektet på distans, utifrån sina respektive forskningsfält. Vi har även som ambition att ha kontakt med SPSM, då de är den myndighet som har i uppdrag att utgå från fyra aktörsroller i sitt arbete. Som kunskaps-aktör, utvecklings-aktör, stödaktör och rättighetsaktör arbetar de för att deras målgrupper – det vill säga barn, unga och vuxna med funktionsnedsättning – som går i förskolor, skolor och vuxenutbildningar som har god kunskap om hur man utformar tillgängliga lärmiljöer, och förmåga att utveckla sitt arbetssätt så att de ger ett bra stöd som utgår från barns och elevers rätt till en fungerande utbildning. Under projekttidens gång bjuder vi in sakkunniga att delta i projektet och diskutera möjliga utvecklingsvägar.

Konstnärliga ledare:

Michaela Granit www.michaelagranit.se

Karin Lind www.simka.se

Projektledare:

Anna Wennergren www.artikel31.se

Artikel 31 en ideell förening. som i drygt 13 år arbetat för att lyfta fram barns egna frågeställningar, tankar, och perspektiv på tillvaron och låta dessa komma till uttryck på den offentliga arenan genom utställningar och andra konstnärliga aktiviteter. Majoriteten av projekten har föreningen kunnat genomföra med stöd av Allmänna Arvsfonden. Läs mer om föreningens olika konstprojekt på

LÄS MER OCH FÖLJ PROJEKTET PÅ: